Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 6. Kult och religiositet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 00
GÖSTA KELLERMAN
breda folklagren, sannolikt främst genom tiggarmunkarnas
predikningar. Ställningstagandet inför döden förråder en djup
pessimism. Förgängligheten synes ha blivit en mara för tiden.1
Häri ha vi kanske delvis att se den motsatta psykiska
svängningspolen till den esteticism, som också var ett utmärkande
tidsdrag.2 Dock torde man, såsom antytts, främst böra räkna
med kyrkans traditionella asketiska förkunnelse, sådan den i all
synnerhet drevs av tiggarordnarna. Gentemot lyx och
skönhetsdyrkan satte de bryskt in sitt »Memento mori».
Ett säreget uttryck för den utgående medeltidens
dödstanke var det då gängse dödsdansmotxyet? På folktrons
föreställning om de dödas dans på gravarna vid midnattstid har
här byggts upp ett i bild och drama framställt
drastiskt-upp-byggligt motiv, som var anlagt på att erinra om det spel, som
döden driver med envar — hög såväl som låg. BUCHHEIT har
uppvisat, huru dödsdansmotivet till sitt ursprung är nära
förbundet med bot- och fastepredikan och vidare att
tiggarmunkarna, som gärna predikade över döden som ett straff och som
ofta använde dramatiska scener för att åskådliggöra sina
predikningar, på åtskilliga håll varit initiativtagare till dessa
dödsdansframställningar.4 Tidigare har framhållits, huru franciskanen
Capistrano vid sina predikningar framvisade en dödskalle.5
Tiggarmunkarnas förmåga att aktualisera dödstanken synes rent av vara
en huvudförklaring till deras framgång (så tillstår predikanten i
den berlinska dödsdansframställningen, att han har döden att
tacka för sitt inflytande över åhörarna). — Så småningom ha
de döda ersatts av den personifierade Döden, en utveckling som
står i samband med tidens apokalyptiska intressen (jfr Uppb. 6).
1 HuiZINGA, Ur medeltidens höst, ss. 172 f.
2 Däremot är det tvivelaktigt, om, såsom Huizinga gör gällande,
denna döds- och förgänglighetstanke bottnar i »en starkt materialistisk
uppfattning, som icke kunde fördraga tanken på skönhetens förgänglighet
utan att förtvivla över själva skönheten» (s. 175).
3 Den första daterbara dödsdansframställningen (i Paris) är från år
1425. Buchheit, Der Totentanz, ss. 17 o. 36.
4 Buchheit, ss. 32 ff.
5 Se s. 48, not. i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
