Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Em. Linderholm, Religion och kultur i Luthers reformation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
EM. LINDERHOLM
ren nödvändighet på grund av de gamla kulturernas starkt
religiösa karaktär. Den kristna religionen kunde icke sammangå
med de gamla religionerna, utan att uppge sig själv. Vidare
fick det romerska riket en enhetlig religiös skapelse i
kejsarkulten, som än mindre kunde accepteras.
Yttermera hörde kristendomens äldre generationer icke till
samhällets kulturella skikt. Först från 200-talet se vi kristna
personligheter med dåtidens högsta kulturella utrustning som
Origenes i Östern († 254) och Augustinus i Västern († 430).
Men en ny kristen totalkultur mäktade fornkyrkan icke skapa.
Därtill blev den allt mindre skickad. Uppenbarelsebokens
författare bröt, naturligt nog under en svår förföljelse, med Pauli
positiva värdering av den romerska statsmakten och såg i denna
vilddjuret. Ett synsätt, som blivit en olycka för kristendomen
därigenom, att kyrkans och isynnerhet sekternas ställning till
stat och kultur långa tider blivit alltför negativ.
Längre fram i fornkyrkans historia kom västerns störste
kyrkofader, Augustinus, att befästa denna negativa syn på staten
och samhället utanför kyrkan, som han betraktar som en civitas
diaboli, d. v. s. ett djävulens rike, i motsats till kyrkan, som
är civitas Dei, d. ä. Gudsriket, kallad att taga världsherraväldet.
Med en sådan inriktning kunde av fornkyrkan ingen ny
kristen kultur skapas, intet nytt stats- och samhällsliv uppbyggas.
Också var fornkyrkans kristendom alltför hinsidigt och
individualistiskt inriktad på den enskilda själens frälsning ur denna
onda världen och djävulens våld, en individualism, som präglat
redan senantikens filosofi och bildning.
Hela denna världsfrämmande inriktning skärptes redan före
Augustinus genom det nya munk- och klosterväsendet, som
kring sekelskiftet 300 uppstod i Egyptens koptiska kyrka och
därifrån hastigt spred sig både i Orienten och Västern. Såvitt
jag kan se, hade munkväsendet, med sin till ytterlighet drivna
och onaturliga askes och sin isolering från det mänskliga
samhällslivet, ytterst sina rötter i hedniska ideal och traditioner.
Från urkristendomen kan denna företeelse icke härledas, än
mindre från Jesus själv. Men detta nya religiösa och etiska
ideal segrade i fornkyrkan och behärskade också medeltidskyrkan.
Munken, som isolerade sig från hemmet, familjen och sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
