Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Em. Linderholm, Religion och kultur i Luthers reformation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
EM. LINDERHOLM
prästen var offerpräst, försonare, medlare. Såsom vi se i Petri
första brev, betraktades i st. alla kristna såsom ett heligt
prästerskap, som åt Gud frambär andliga offer. Efter Kristi offer
är varje offer i egentlig mening överflödigt. Så saknar den
enkla urkristna konventikelkulten alla den klassiska kultens
kännetecken: offer, präster, tempel och fast liturgi, och det har varit
ett avgjort metodiskt och sakligt misstag med den senare tidens
modeförklaring, att den urkristna tron skall förklaras ur den
gemensamma kultövningen och icke ur den personliga
trosbild-ningen.
I fornkyrkoutvecklingen inträder från fornkatolicismens
fader, biskop Ignatius av Antiokia († c. 110—117), en radikal
förändring. Med det i församlingen enarådande episkopala,
d. v. s. prästerliga, ämbetet — ty biskopen är till en början
blott församlingsherde och icke som senare i fornkyrkotid vad
vi skulle kalla stiftschef — framträder prästen i judisk och antik
mening i den kristna kyrkan. Denna blir i fornkyrkotiden en
utpräglad biskops- och prästkyrka, med en allt mer utvecklad
högre hierarki: i Östern av biskopar, metropoliter, d. v. s.
provinshuvudstädernas biskopar, och högst upp patriarker; i
Västern av biskopar, ärkebiskopar och högst upp Roms biskop,
kallad papa, d. v. s. vårt påve. Under denna
prästkyrkoutveck-ling förlora församlingarna och lekmännen sin urkristna
fullmyndighet och bli blott ett besvärligt objekt för det nya
prästadömets verksamhet.
Under inflytande såväl av den judiska kyrkans i Skriften
betygade offer och prästämbete, som av det antika prästämbetet,
synnerligast i mysteriekulterna, blev även den kristne prästen
offerpräst och mystagog. Mässan fick sin höjdpunkt i
nattvarden, däri prästens konsekrering, d. ä. helgande, genom bön
och åkallan, av elementen, alltså brödet och vinet, blev ett
förnyande av Kristi offer och sakramentets bröd och vin ett
odödlighetsmedel. Prästen allena kan verkställa denna
sakramentala akt, detta offer.
Överhuvud taget genomsyras sakramenten och kyrkans
heliga handlingar ju längre dess mer av antikens vita magi,
däri Guds och Kristi makt bindas vid allehanda yttre ting, som
bli opersonliga skydds- och nådemedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
