Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Em. Linderholm, Religion och kultur i Luthers reformation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
EM. LINDERHOLM
första, allmännare praktiska frigörelsen från högmedeltidens
strängt asketiska, hinsidiga och världsfrämmande livsideal och
livsföring. Huvudlandet blev Italien, som upplever en storartad
utveckling i konst och arkitektur och når en hög förfining.
Möjlig blev denna nya, högst dyrbara kultur, till stor del
genom kyrkans rikedomar, synnerligast i Rom, där påvehovet
drog till sig den västeuropeiska världens penningar. Det
lyckades nämligen renässansen att erövra påvedömet, och så ser man
från mitten av 1400-talet en rad av påvar och kardinaler, som
lämna den högmedeltida allvarsamheten och tävla med de
världsliga furstarna och aristokratien i njutandet av den nya friheten.
Det är nog att nämna högrenässansens påvar: Alexander VI
Borgia (1492—1503), den sedeslösaste av dem alla; Julius II
(1503—13), krigaren och mecenaten, samt Leo X (15 13—21),
den ytlige och maklige goddagspilten, utan begrepp om det
verkliga läget i kyrkan, särskilt i Tyskland. Från den kristna
religionens och etikens synpunkt hade påvedömet aldrig sjunkit
så lågt. Grova laster, brott och förvillelser prägla dess anlete.
Det enda, som verkar försonande, är högrenässansens nya
konst och arkitektur av mästare som Leonardo, Michelangelo,
Bramante och Raffael. Har man en gång stått inför
Michelan-gelos skapelser i Capella Sistina eller inför hans Pietà, så förstår
man också, att högrenässansens tid icke var uteslutande
världslig och irreligiös, utan dolde djupa religiösa känslor och tankar.
Ofta likställes renässansen med upplysningen och
nyupp-lysningen i modern tid. Men renässansen var, som nyss sagts,
ej av samma principiellt kritiska natur, saknade stödet av en
exakt naturvetenskap och stannade inom begränsade högre
samhällsskikt. Allt i motsats till upplysningen. Renässansens
bristande kritiska sinne framgår också av oförmågan att bryta med
den stegrade djävuls- och häxtron. Det var just
renässanspåven Innocentius VIII, som 1484 sanktionerade häxtron och
häxprocesserna.
Renässanspåvedömet hejdade icke heller den starka
medeltida utveckligen av de från fornkyrkan ärvda lägre kulterna.
Senmedeltiden var, även i Italien, religiös vorden och kyrkans
inflytande starkt. Men det är den lägre, primitiva tron, som
behärskar präster, munkar och menigheter. Djävuls- och häx-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
