Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Ragnar Redelius, Om »Roparna» i Närke på 1840-talet - I. Det andliga tillståndet i Närke vid 40-talets ingång - II. »Roparna» i Västergötland och Småland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROPARNA
1 7 5
tade Evangeliska sällskapet också räknade medlemmar från
Örebro. I detta sällskap flöt mycken »brödrafromhet» in.
Allmogen i Närke och i första hand mellösaborna började
lyssna till Palmqvist, lika mycket till hans sång som till hans
läsning och tal. De kände, att han hade något att ge, som icke
prästerna förmådde. Men allt nytt väcker också alltid både
nyfikenhet och motstånd. Då läsestund hölls i det inre rummet,
höll man vakt emot fridsstörare i det yttre. Man levde ju också
ännu i konventikelplakatets dagar. Några större samlingar var
det dock icke ännu fråga om.
Efter mönster av den Owen-Scottska nykterhetsföreningen
i Stockholm, den första i Sverige, bildade Palmqvist en sådan
i St. Mellösa och längre fram också i några angränsande
socknar med stor framgång. Både med Scott och med Wieselgren
stod han i förbindelse.1 Sannolikt besökte Wieselgren honom,
då han sommaren 1838 reste genom landet i nykterhetssyfte.
Såsom medlem av det år 1835 stiftade Sv. missionssällskapet,
började P. ock föra fram missionstanken i Närkesbygden och
spred nog också den missionstidning, som på Scotts och G. T.
Keysers och Evangeliska sällskapets initiativ fr. o. m. år 1834
utgavs i Stockholm.
På 40- och ännu mer på 50-talet blev Palmqvists inflytande
mycket stort i Närke, mest i dess östra del. Men innan dess
framträdde de s. k. roparna i vissa delar av landskapet.
II.
»Roparna» i Västergötland och Småland.
Från komministern i Svenljunga pastorat i västgötadelen av
Göteborgs stift, Jacob Otto Hoof, utgick under tiden 1808—1839
en väldig rörelse. Hans uppträdande var som ett glödande
utslag från en smältugn, då gnistorna spraka och stänka åt alla
håll. Efter ett världsligt liv under de första präståren och sin
radikala omvändelse 1808 blev han en kraftig och brinnande
bot- och bättringspredikant, som med folktalarens bredd mustigt
1 G. Westin, George Scott och hans verksamhet i Sverige, I,
Stockholm 1929.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
