Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Ragnar Redelius, Om »Roparna» i Närke på 1840-talet - II. »Roparna» i Västergötland och Småland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
roparna
1 7 5
Västergötland var under förra hälften av 1900-talet rikt
benådat med Guds Ord. Där verkade t. ex. vid Karlsborg även
själve Per Nyman, såsom folktalare väl nära nog jämnbördig
med Hoof, under hela elva år eller tiden 1826—1837.
Efter Hoofs död visade sig märkliga efterverkningar av
hans förkunnelse hos många av hans åhörare från västra
Småland. En djup samvetsoro behärskade dem. Krampanfall med
medvetslöshet inställde sig. Under eller efter sådana tillstånd
kunde de förtälja, att de sett både himmelen och helvetet, och
ropa med hög röst, att det var nödvändigt att göra bättring
och försaka allt syndigt och fåfängligt, om man icke skulle
förgås och komma till helvetet. Stundom höllo de långa
predikningar. Och folk strömmade till för att se och höra.
Mest var det yngre personer i åldern 16—30 år, som
drogos med, och allra mest kvinnor i den åldern. Även många
barn ned till 6 år fingo liknande krampryckningar. Den ene
inverkade på den andre. Då en skara var samlad, och man
hörde helvetet skildras och inträngande bättringsrop framställas,
hände det ofta, att någon annan också blev gripen, uppskakad
och föll samt själv blev en »ropare». Vid sammankomsterna
sjöngs ofta ur Linderoths eller »Sions sånger», vilket också
hade ett suggererande inflytande.
På hösten 1841 började dessa företeelser först i större
omfattning visa sig, och fortsatte de under hela det följande året.
Församlingar, som berördes, voro bl. a. S. Unnaryd, Bolmsö,
Torskinge och Äs i Västbo kontrakt, Rydaholm och Voxtorp
i Östbo, Hjälmseryd, Stockaryd, Hultsjö, N. Ljunga,
Bringe-tofta, N. Sandsjö, Svenarum och Ödestugu i Västra härads
kontrakt, Rogberga, Öggestorp och Barkeryd i Tveta. På våren
1842 hade rörelsen spritt sig till de angränsande Redvägs och
Äs kontrakt i Västergötland. I söder och väster mötte sedan
schartauanismen, där de nya lärarna från Lund redan gjort
marken mindre mottaglig för några ekstatiska extravaganser, varför
roparerörelsen eller predikosjukan, som den också kallades, vände
mot Falbygden och vidare norrut. Under årets lopp blevo
enbart i Västergötland mellan två- och tretusen personer angripna.1
1 Länsstyrelsens i Jönköpings län kungörelser och brevkoncept 1842
i E. J. Ekman-N. P. OllÉN, Inre missionens historia, I—II, Jönköping 1921;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
