Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Ragnar Redelius, Om »Roparna» i Närke på 1840-talet - II. »Roparna» i Västergötland och Småland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
r. redel1us
Myndigheter, läkare och präster betraktade i allmänhet
saken såsom en sjukdom. Många av rörelsen fattade
transporterades till lasaretten. Kyrkoherden och prosten i Korsberga i
Småland, J. Pontén, känd också för en viss läkarepraktik, utgav
en pamflettartad skrift — hedrad med omnämnande också i
Nordisk familjebok — där han visserligen måste konstatera, att
genom rörelsen sederna förbättrats, så att i två församlingar över
åttio brännvinspannor utbrutits, och lekstugornas synder,
svärjande, supande, liderlighet, övergivits, men där han likväl
framställde det hela såsom en sjukdom, förorsakad av den dåliga
säden från 1840 och 1841, som båda voro »våtår», och
rekommenderade åderlåtningar och laxativer(l) samt varnade för
»metodister och scottianer, rationalister och straussianer» — i detta
sammanhang väl skäligen malplacerat.1 Mera saklig är ju den
skrift i ämnet, som hospitalsläkaren C. U. Sondén samma år
utgav. Han skildrar rörelsen såsom en krampsjukdom, under
medeltiden kallad »chorea s:ti Viti». Symptomen, som föregå
utbrottet, äro enligt Sondén: ångerkänslor, oro, tyngd, värk i
huvud och lemmar, besvärad andedräkt, minskad matlust, sveda
under bröstet, benägenhet för att svimma, håglöshet, retlighet.2
Studenten Anders Wiberg, som 1842 endast reste genom
Västergötland, fann folket vara smittat av en psykisk sjukdom,
medan den kände fromme ädlingen Hans Henrik v. Essen,
vilken ju bodde i dessa trakter, flera år efteråt uttalar sig sålunda:
»De flesta av dem voro visserligen, såsom jag varit, under
lagen; dock funnos undantag av ganska skön art. Dessa män,
kvinnor och barn, som då fingo en röst från himmelen att bedja
och predika, och som Gud sände till människors uppväckelse,
kallades ropare och voro alla av det okunniga folket, som
endast enligt Jeremias 31: 34 voro lärda av Gud.»3 Ett i Ev.
Fosterlandsstiftelsens tjänst verksamt reseombud, Anders Gustaf
Törnqvist, född i norra Västergötland 1838, skriver vid en
tillbakablick på sitt liv: »Så uppstod en underlig företeelse uti de
C. U. Sondén, Anteckningar öfver den epidemiska religiösa ecstasen,
Stockholm 1843: Hazén, a. a.
1 J. Pontén, Om predikosjukan i Småland, Stockholm 1843.
* Sonden, a. a.
3 Nordström, a. a. Ekman-Ollén, a. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
