Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - Em. Linderholm, Osmund Kåreson, Upplands Apostel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 EM. LINDERHOLM
med munken Sigafrid från det engelska klostret Glastonbuy,
vigd till missionsbiskop 995, då han följde konung Olav till Norge
för att efter dennes fall i slaget vid Svoldern år IOOO övergå
till Sverige i Olof Skötkonungs tjänst, varefter han verkade i
Västergötland och Småland under sitt i våra traditioner
bevarade namn Sigfrid.
Då även biskop Grimkell i Norge, som kom dit omkring
1015 var en frände till vår Sankt Sigfrid, vållar det mindre
betänkligheter att fästa avseende vid legendens uppgift, att Eskil,
Sörmlands apostel, var en frände till Sankt Sigfrid. Samtliga
dessa missionärer i Sverige under 1000-talet skulle alltså ha
tillhört en utpräglad missionärsdynasti, vilket alls icke innebär
något osannolikt eller ovanligt från missionshistorisk synpunkt.
Snarare tvärtom.
På detta sätt blir Osmunds mission i Sverige icke någon
tillfällighet, utan infogar sig tvångslöst i ett större helt. Mina
egna studier till Sveriges kristning på basis av de kristna
runstenarna från i ooo-talet hava lett till det allmänna resultatet,
att vårt folk kristnats både tidigare och allmännare, än man
hittills trott. De redan från 1020- och 1030-talet, sedan allt
talrikare kristna runstenarna (och likaså de i engelsk stil rikt
ornerade gravkistorna), som samtidigt framträda i så vitt skilda
landskap som Västergötland, Småland (framförallt i Njudung),
Östergötland, Sörmland och Uppland vittna otvetydigt om en högst
omfattande mission. Denna måste ha krävt ett betydligt antal
missionärer, förtrogna med språket. Sådana kunde då komma
blott från England, dit även många svenskar begivit sig i
vikingatågens tider, såsom runstenar i samtliga de nämnda landskapen
betyga. Många ha liksom danskar och norrmän stannat
därborta och blivit kristna. Deras barn, alltså den andra
generationen, är det, som av allt att döma, ha återrest till
fädernejorden som missionärer.1 »Emigrationen» då har medfört samma
religiösa vändning som på 1800-talet, då våra utvandrare till
Amerika började mission i det gamla hemlandet såsom baptister,
’ Vägen gick, som för kristningstidens runstenar, icke över Norge utan —
helt naturligt efter Sven Tveskäggs och Knut den Stores herradöme över
England — över Danmark. Sannolikt ligger det ett visst minne av detta
faktum i Sigfridslegendens berättelse, att S:t Sigfrid kom från England över
Danmark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
