Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - Em. Linderholm, Osmund Kåreson, Upplands Apostel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSMUND KÅRESON UPPLANDS APOSTEL
33 1
metodister o. s. v. Det är blott det, att vi från iooo-talet känna
så få namn på dessa nordiska missionärer från England. Vi se
blott resultatet. Men detta är helt enkelt från missionshistorisk
synpunkt högst betydande. Det är så även i Uppland, tidigast
och främst genom Osmund, som gjort sig väl förtjänt av namnet
Upplands apostel.
Med genomskinlig ovilja mot den engelska missionen i
Norden har Adam III: 15 framställt Osmund som en kättare
och äventyrare, som nekats vigning i Rom, men fått den i
Polen samt i Sverige uppträtt som ärkebiskop. Det sista är i
varje fall föga troligt och för övrigt i strid med III: 77, där
ärkebiskop Adalbert av Bremen säges ha mottagit många
annorstädes invigda biskopar och klerker, bland dessa Osmundus.
Detta avser framför allt de många från England utsända och i
dess kyrka vigda män, som verkade såsom missionärer i de
nordiska länderna. Bakom Adams ovilja mot Osmund ligger
sannolikt det förhållandet, att konung Emund liksom hans yngre
samtida Sven Estridsson i Danmark torde ha velat göra sig
oberoende av Hamburg-Bremens ärkestol och få ett svenskt
ärkesäte samt att Osmund gillat denna plan, som först ett
århundrade senare kunde genomföras.
Såsom redan A. D. Jörgensen 1874 ff. och Absalon Taranger
1890 visat, ges det en engelsk källa till Osmunds liv. I Historia
Eliensis (Hist. Brit. Script. XV, 514) berättas nämligen, att det
från Sverige kom en biskop Osmundus till konung Edvard
Confessor (1042—66), som mottog honom med stor bevågenhet.
Osmund var nämligen »av hög ålder och en vördnadsbjudande
man samt uppskattades av rikets alla stormän på grund av sin
ärevördighet». Vid hovet fick han höra talas om det
reformerade klostret Ely, som då åtnjöt stor berömmelse, begav sig
dit, upptogs som broder och tjänade dem på deras begäran
med utövningen av sina biskopliga funktioner. Det är alltså
inga skäl att betvivla Osmunds kanoniska vigning till biskop.
Till Ely kom Osmund under abboten Wulfrik 1044—1066, och
dog därstädes under abboten Turstans ämbetstid 1066—1071.1
* Toni Schmid meddelar i sin bok Sveriges kristnande, Sthlm 1934,
s. 70, ehuru utan angivande av källan, att Osmund enligt en (ursprunglig?)
inskrift i Ely domkyrka dog 1067.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
