Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Nat. Fransén, Källorna till den svenska reformationstidens liturgiska utveckling - 1. Liturgihistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 188
NAT. FRANSÉN
lertid därvid såsom självklart, att furstarna, hovet och adeln,
såsom de högst uppsatta i Guds församling eller i det kristna
samhället, också skulle leva ett gudeligt, strängt och tuktigt liv
i puritansk renlevnad. Men denna punkt ströks av de
reformerta furstarna (respektive adeln), som förklarade, att de
visserligen stodo i Guds stad såsom högsta handhavare av
kyrkotukten eller disciplinen över sina undersåtar, men själva just
därför voro höjda över densamma. Kritik av fursten räknades
såsom majestätsbrott. Teorien är densamma, vare sig den leder
till en furstestyrd kyrka eller till en adelskyrka, regerad av ett
»blandat» consistorium generale. Enligt denna teori äro »adliga
herrar» eo ipso »andliga herrar» med naturlig »patronatsrätt».
Kyrkans egna representanter i Sverige hävdade i motsats
härtill med en viss framgång under 1600-talet den uppfattningen,
att consistorium generale helt enkelt utgjordes av det till riksdag
(koncilium) församlade prästeståndet. I samband med
förberedelserna till proklamerandet av kyrkolagen 1686 polemiserar också
Karl XI uttryckligen mot denna uppfattning, liksom mot
föreställningen om någon ius episcopale, som ej var kungens rätt.
Under 1500-talet hävdade även den evangeliska kyrkan i
Sverige i stort sett sin ställning såsom en korporation med en
viss självständighet i styrelsen av sina egna inre
angelägenheter. Även om gränsregleringen i förhållande till den
»världsliga makten» var flytande, så fanns den dock. De direkta
kungliga ingreppen i kyrkostyrelsen betraktades såsom tillfälligheter.
Den plan, som Peutinger gjort upp 1540, att helt inordna
kyrkan såsom ett »regemente» eller departement bland de andra i
den kungliga statsstyrelsen gick ej att genomföra, utan rann ut
i sanden i och med Dackefejden. Laurentius Petri’s linje i hans
»Förklaring till Västerås recess och ordinantia» och i
Kyrkoordningen 1571 segrade. I kyrkorättsligt avseende fasthöll även
Uppsala möte 1593 därvid.
Förhållandet var detsamma under 1600-talet, om också en
stark, men delvis latent, spänning förefinnes, som likväl tar sig
uttryck i striderna mellan adelsmän och deras sockenkyrkor.
Det är betecknande, att själva princip striden står om
Kyrkoordningen 1571 och dess giltighet. Rådet och adeln vägrar t. ex.
att sätta in densamma såsom gällande i regeringsformen 1634.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
