Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Carl-Allan Moberg, Från Abbé Vogler till John Morén. Ledande idéer i 1800-talets svenska koralverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från abbé vogler till john morén 2 2 1
än de, som höra till dess enkla syllabiska sång, 3:0
Kyrkotonarterna iaktages i hela sin vidd, 4:0 Alla binoter till och med
i mellersta stämmorna undvikas; melodin lider derigenom, 5:0
Alla Stämmorna böra inom sig äga motsvarande melodi, eller
som det kallas i musikaliska konstspråket, äga sång mot
hvarandra, 6:0 Trippeltakten bör aldrig äga rum; utom i sådana fall
som vid Psalmen 214 i Svenska Psalmboken, 7:0 En Choralbok
måste ej inrättas enkom för orgelspelaren, utan äfven för fyra
sångröster: Diskant, Alt, Tenor och Bas.»
Hæffner har i detta och liknande uttalanden ingalunda
förnekat den skola han tillhör. Det mest karakteristiska för
densamma var dess stränga sats, som utgick från kontrapunktiska
men ej harmoniska förutsättningar.1 Det är ganska naturligt,
att dess faktur skulle i första hand bli beroende av den
romantiska strömning i koralbeledsagningens teori, som med allt större
bestämdhet och målmedvetenhet uttalade, att denna egentligen
vore en ersättning för en fyrstämmig korsats. Därmed har ett
1 Hæffners begynnande romantiska inställning till a cappella-konsten
belyses i sin mån av hans lilla historiska inledning till uppsatsen »Öfver
Ghoral-Musiken» i romantiker-organet Phosphoros 1810: de översvallande
orden om tonkonstens outsägliga väsende, i vilka han till yttermera visso
citerar Tiecks »Phantasien iiber die Kunst», äro helt i denna nya anda.
Efter att ha anfört den gamla legenden om huru »Palestrino» räddade och
reformerade den katolska kyrkomusiken ur mörker och förnedring och från
påvars ovilja, berättar han, att J. M. Kraus och J. G. Naumann hört den
påvliga kören i S:t Peter utan ackompanjemang utföra Palestrinas mässa
Hæffner sammanblandar här tydligen den polyfont bearbetade mässan med
den liturgiska) och att de försäkrat honom, att > ingenting mera skönt och
fulländadt kan i harmonien åstadkommas, än blott de tre första enkla ackord
bjuder, som öppna detta odödliga mästerstycke». — Jag antar, att Hæffner
här har missuppfattat eller glömt de bägge musikernas berättelse; först
måste de ha talat om någon av Palestrinas mässor, vilken Haeffner
identifierat med den katolska mässan överhuvud jfr hans ord om. att Palestrina
räddade och reformerade kyrkomusiken och att hela katolska kyrkan
numera följer hans »system»), därnäst om det berömda Stabat mäter av
samme mästare, vars inledande ackord (en rad egenartat sammanställda
skenkonsonanser) tidigt väckte en berättigad uppmärksamhet. Hur som
helst visar detta uttalande, att Haeffner visserligen ej hade personlig
erfarenhet av den då till nytt friskt liv väckta vokalpolyfonin från
renässansen, men att han villigt följde med i de romantiska strömningarna också
på detta område och tillägnat sig en romantisk idealsyn på a
cappella-sången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
