Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Carl-Allan Moberg, Från Abbé Vogler till John Morén. Ledande idéer i 1800-talets svenska koralverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN ABBÉ VOGLER TILL JOHN MORÉN
2 2 1
i hans angrepp, förvånansvärt skarpsynt och klart formulerad:
»Skola vi återtaga alla dessa urgamla sånger, så böra vi
bortkasta den i sednare tider tillsatta harmonien.» Stieler vidrör
här — utan att förstå konsekvenserna — i själva verket en av
romantikens viktigaste frågor inom koralbeledsagningens
problemkomplex. På dess praktiska lösning i form av en
kompromiss har man in i våra dagar nedlagt mycken möda, som också
varit betydelsefull för den kyrkomusikaliska konsten. Hur skall
man kunna förena två motsatta principer, den melodiska och
den harmoniska, vilka synas vilja upphäva varandras giltighet?
Men för den unga romantiken hade problemet icke sådan
räckvidd.1 Vad den protestantiska koralen beträffar så var den
enligt många dåtida auktoriteter a priori avsedd att sjungas
fler-stämmigt. Hæffner besvarar Stielers angrepp med följande ord:
»Den uppgiften, att de gamla Choralerna voro gjorda utan
har-monie och att denna först i sednare tid tillkommit, torde behöfva
någon rättelse. Ty vi hafva de säkraste underrättelser, att
de ofta sjöngos fyrstämmigt. Sjelf har jag egt N:o 35, i fyra
stämmor, skrifven af Luthers egen hand.2 Det kan väl ej heller
vara allvarsamt menadt, att Choralerna skulle spelas utan harmoni
vid Gudstjensten.»
Om Hæffner i hittills berörda hänseenden visat sig påverkad
av romantiska rörelser i tiden, är han i sin rytmiska uppfattning
alltjämt bunden vid den taktmässiga utjämningens slentrian, som
behärskade 1700-talet. Mellan honom och Vogler är det ingen
principiell skillnad i deras betraktelsesätt, ty om också Vogler
bibehållit 24 av sina 90 melodier i ojämn taktart (6/4)3, medan
1 Jfr J. (i. Mettenleiters harmonisering (efter a cappella-mönster) i
Enchiridion chorale (1853), som i Frankrike vann efterföljd
(d’Ortigue-Nie-dermeyer: Traité théorique et pratique de l’accompagnement du plain-chant,
Paris 1856). Först med uppgivandet av en ackordisk beledsagning och
införandet av en, den korala melos fullständigt underordnad, notgrupperna
sammanfattande, stödjande beledsagning i Peter Wagners upplagor på
1900-talets första år vanns den bästa kompromisslösningen. Denna
ackompanjemangstyp är numera spridd över hela den katolska kristenheten.
2 Hæffner har fått uppbära mycket klander av senare forskare över
denna, som man menar direkt lögnaktiga uppgift. Men något annat än
okritiskhet bevisar den dock ej och denna delade han med flertalet samtida.
Romantikens tidigare historieskrivning är ytterst okritisk.
3 G. Morin, Tidskr. f. Kyrkomusik VIII, 123.
16—35525. Kyrkohist. Årsskrift 1935.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
