Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS RF.FORMIDÉER 25
Den katolske Luther-forskaren Heinrich Denifle, bekant för
sin häftiga kritik av reformatorn, har naturligtvis också i det
sammanhanget kommit in på frågan om Wyclif såsom
föregångare till Luther. De två voro visserligen varandra mycket
olika till karaktären, men Luther kunde begagna wyclifismen,
heter det, och därför höll han sig till Wyclifs läror.1 Dessa
förmedlades visserligen via husitismen till Luther, men han torde
också ha haft direkt kännedom om någon av Wyclifs skrifter.2
där det i artikeln om Wyclif heter: »Of Catholic works the most
consider-able is Stevenson, The Truth about J. W.»
Denna skarpt kritiska hållning till Wyclif intages också av några
andra, senare katolska forskare. Även andra följa denna linje. Så t. ex.
Eduard Fueter (vid universitetet i Zurich), Religion und Kirche in
Eng-latid etc., s. 45: Lollarderna voro ett mycket litet parti, så helt utan
inflytande på folklivet, att endast intresset för rörelsens tendenser kan
tillförsäkra den en utförlig behandling i historieböckerna. Dess idéer voro icke
särskilt originella: »Sie sind vielmehr erschreckend banal, die uralten
Ket-zerdogmen.» Lollardernas beroende av Wyclif är en underordnad fråga,
förklarar Fueter och fortsätter: »Bei Wiklif war es ja gerade das
entschei-dende gewesen, dass er keine neue religiöse Auffassung, kein neues
religiöses Ideal produziert hatte, und da seine Professorengelehrtheit und seine
scholastische Formulierung von den Lollarden gleich aufgegeben wurden,
so blieb schliesslich von seiner Lehre nichts übrig als, wie gesagt, die alten
Oppositionsgrundsätze.»
1 H. Denifle—A. M. Weiss, Luther und Luthertum in der ersten
Entwickehcng, II, s. 429 f. Där heter det bl. a.: »Der eiskalte, eiserne,
unerbittlich konsequente Wiclif hat weit mehr Ähnlichkeit mit Calvin, als
mit dem unbesonnenen, plumpen, ewig sich selbst widersprechenden
Sturm-kopf und Melancholiker Luther. Aber Luther konnte jetzt den Wiclifismus
brauchen. Darum hielt er sich an die Lehren Wiclifs.» Om alltså W:s
person icke kunde vara L. sympatisk, så fanns i hans uppträdande och
kamp besläktade drag, den fruktansvärda häftigheten mot fiender och hans
realism — »und die krasse, massive Art zu denken und zu philosophieren».
2 Ibdm, s. 431, n. 1. Det är svårt att tänka sig, säger förf., att Luther
icke skulle ha känt till Basel-upplagan av Trialogus (1525). »Sie ist ja
gerade deshalb veranstaltet, um die Bewegung des Luthertums zu fördern».
Jfr s. 437: Netters Doctrinale trycktes därför som motvikt i ett par
upplagor. Denifle—Weiss påpekar vissa fakta och summerar sedan (s. 436): »Das
allés macht es begreiflich, dass der Einfluss Wiclifs auf Luther schön gross
war, ehe er sich dessen recht bewusst wurde.» Men man får icke
överdriva detta inflytande. Wyclif hade spridit »ein reiches Sammelsurium von
vereinzelten Irrlehren», och av detta utsäde skördade också Luther. Största
betydelsen för Luther hade Wyclif därigenom, »dass er ihn zum krassen
Realismus bekehrte». Jfr s. 445.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
