- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Trettiosjätte årgången, 1936 /
53

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. I. Drag i Englands politiska och kyrkliga liv i mitten av 1300-talet - 1. Den antipapalistiska strömningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JOHN WYCLIF OCH HANS RF.FORMIDÉER

53

bakom påvens politik, kurian i Avignon var franskvänlig, de
flesta kardinalerna voro fransmän. Men Frankrike var Englands
fiende. Edward III bröt heller icke förbindelserna med den
bannlyste kejsaren, mötet mellan de två 1338 snarare befäste
dem, vilket var ett högt spel å Edwards sida inför det stora
kriget med Frankrike.1 Benedikt XII sökte till en början att
bilägga striden mellan England och Frankrike för att om
möjligt ena dem mot sin fiende, kejsaren. Detta var emellertid
utsiktslöst, då påven förde en alltmer franskvänlig politik.

Hundraårskriget inverkade i hög grad på den inre
politiken i England och därmed på kyrkofrågorna. Konungens
bortavaro under kriget gjorde, att motsatserna bland både världsliga
och andliga dignitärer klarare framträdde. Kriget krävde också
ökade inkomster för kronan, och den gamla frågan om kyrklig
beskattning återkom. Framförallt kom kriget att skärpa den
engelska misstron mot Avignon-kurian. Med den starkare
patriotismen följde också ökad aversion mot de utländska
innehavarna av ämbeten i engelska kyrkan. Är 1334 gav konungen
biskoparna i uppdrag att ta reda på vilka utlänningar, som hade
ämbeten inom varje dieces. De hade redan förut varit illa
tålda, och snart blevo flera av dessa utländska, non-residenta
ämbetsinnehavare dessutom landets fiender i politiskt avseende.
Redan 1337 konfiskerades de främmande prelaternas egendom,
och detta var i full överensstämmelse med den tendens, som
nu växte sig allt starkare.2 När kriget år 1340 icke kunde

potestate of William of Ockhatn (med inledning); densamme, Marsiglio of
Padua, I: Life. Publicerat i The English Historical Review, XXXVII,
(1922), s. 501 ff.; C. W. PrevitÉ-Orton (utgivare), The Defensor pacis of
Marsilius of Padua (med inledning); densamme, Marsiglio of Padua, II:
Doctrines. Publicerat i The English Historical Revietv, XXXVIII (1923),
s. i ff.; Kobert Hull, o. a. a., s. 48 ff. och s. 74 ff; R. L. Poole,
Illustrations of the History of Medieval Thought and Learning*, s. 230 ff. Jfr
även Grabmann, a. a., s. 41 ff; Sigmund Riezler, o. a. a., passim.
Ett nytt arbete om Marsilius är G. de Lagarde, Marsile de Padoue ou
le premier théoricien de tétat laique.

1 Krönikorna berätta om denna sak. S:t Albans-skolans uppfattning
föreligger i WalSINGHAM, Historia Anglicana, I, s. 223, och i Chronicon
Angliae (utgiven av E. M. Thompson), s. 7 f. Jfr också Chronicon Henrici
Knighton II (utgiven av J. R. Lumby), s. 5 f.

2 Historia Anglicana, I, s. 222; Chronicon Henrici Knighton, II, s. 2.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:10:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1936/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free