Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. I. Drag i Englands politiska och kyrkliga liv i mitten av 1300-talet - 1. Den antipapalistiska strömningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS RF.FORMII1ÉER 87
Påven negligerade kraven och visade sig icke angelägen att
vinna engelsmännen. På kort tid utnämndes flera fransmän till
kardinaler, men önskemålet om en engelsk medlem i
kardinalkollegiet lämnades obeaktat.
Klemens VI nödgades slutligen se, hur det engelska
parlamentet år 1351 antog en lag av vittgående innebörd. Det var
The Statute of Provisors.1 Även här refereras till
Carlisle-parla-mentets beslut (1307), och man påvisar, att kyrkoegendomen i
England skapats för att på de platser, där kyrkor grundades,
trygga undervisningen i Guds lag jämte kärleksverksamheten.
Det är således en angelägenhet inom landet, och »voidances
and presentments of benefices belong to the King and Great
Men». Men nu söker påven, framhålles det vidare, disponera
över pastorat och kyrkliga ämbeten och överlämnar dem till
främlingar, som icke ens bo i England, såsom vore han
patro-nus över de i detta land av engelsmän givna egendomarna.
Detta vore emot donatorernas avsikter, det droge penningar ur
landet, det inkräktade på valkorporationernas och de engelska
patronatsinnehavarnas lagliga rätt. The Statute of Provisors
fastställde, att de lagliga rättigheter, som tillkommo
valkorporationer och patronatsinnehavare (konungen och andra), skulle
noga upprätthållas vid besättande av alla kyrkliga ämbeten.
Innehavare av ämbeten genom påvlig provision, vilken kränkte
andras rätt, skulle fängslas och ställas inför världslig domstol.
Det var ett gammalt lekmannakrav, att frågor rörande
patro-natsrätten icke skulle gå till kyrklig domstol eller falla under
den kanoniska lagen. Varje kränkning av dessa rättigheter
ansågs som ett brytande av engelsk lag. Genomförandet av denna
starkt antipåvliga statut mot provisioner, vilken främst riktade
sig mot franska prelater, skedde dock mycket bristfälligt. Men
dess tillkomst är ett klart vittnesbörd om stämningen mot
Avignon-påvarna. Och i den mån påven förlorade inflytande
vid biskopstillsättningar, ökade konungens makt, och det blev
snart så, att vägen till biskopsstolarna gick över politiska
tjänster eller via hovet. Understundom kunde konungen även i
senare delen av 1300-talet samverka med påven för att få sina
1 25 Edw. iii. Statute 4. Statiites of the Realm, I, s. 316 ff. Jfr
Ro-tiiti parliamentorum, Edw. Ill, s. 232 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
