Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. I. Drag i Englands politiska och kyrkliga liv i mitten av 1300-talet - 1. Den antipapalistiska strömningen - 2. Kamp mot fattigdomsidealet och läran om dominium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS RF.FORMII1ÉER
87
också av de antipåvliga kritikerna av olika slag, som under
1300-talet framträdde. Det var icke endast Ockham och den
radikala franciskanskolan, som då voro verksamma, utan den
kritiken kom också från andra håll. Petrarca och Rienso,
Chaucer och Langland, Eckhardt och Birgitta tillhöra också
denna tid. Wyclifs utveckling skedde i en jäsningstid.
2. Kamp mot fattigdomsidealet och läran om dominium.
De ivrigaste förkämparna för fattigdomsidealet voro
tiggarmunkarna. Redan under 1220-talet hade dominikaner och
franciskaner kommit till England, och det framväxande universitetet
i Oxford fick snart del av deras energiska läronit och stora
lärdom. Särskilt kom franciskanerna att betyda mycket. Både
naturvetenskap, filosofi och teologi funno i dem hängivna
veten-skapsidkare. I övrigt spredo sig tiggarmunkarna snabbt i
England, och inom en generation fanns det knappt en stad av
betydelse, där icke de två stora, rivaliserande tiggarordnarna satt
sig fast. Det blev populärt med »evangelisk fattigdom» även
i England, och även de senare tiggarmunkarna, karmeliter och
augustineremiter, fingo fast fot där. I England som annorstädes
voro tiggarmunkarna illa tålda av det sekulära prästerskapet,
och tvärtom. Världsklerus stod i allmänhet icke högt i
bildningshänseende, de verkligt lärda voro ofta non-residenta
ämbets-innehavare och pluralister, medan någon billig vikarie hjälpligt
skötte tjänsten. Tiggarmunkarna vunno snart stort inflytande,
de kastade sig med iver in i själavårdsarbetet, voro sin tids
främsta folkpredikanter och åtnjöto anseende för sin asketism
och sitt nit. De blevo ofta de progressiva tendensernas
talesmän, men de ville göra positiva insatser. Därför voro de hårda
mot häretiker och kyrkans fiender, därför föraktade de också
det sekulära prästerskapet för loj het och de gamla ordnarnas
munkar för lättja och fördärvade seder.1 Tiggarmunkarnas
1 Hur bitter stämningen kunde vara, visar ett uttalande av benedit
tinmunken Johannes de Reading. Några franciskaner hade blivit brända i
Avignon för irrlärighet, och de förtjänade detta straff, förklarar Johannes
(1354): »Nec minus valuit ordinibus mendicantium horribilis illa poenitentia,
quin semper erronea ac alia sanctae fidei et ecclesiae contraria in suis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
