Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. I. Drag i Englands politiska och kyrkliga liv i mitten av 1300-talet - 2. Kamp mot fattigdomsidealet och läran om dominium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I oo
GUNNAR WESTIN
kvenser. Gud avstår icke från dominium över vad han ger som
gåva, det överflyttas icke. Människors dominium är egentligen
ett lån, icke ett verkligt dominium (»commodacio, non vere
dominium»)1. Dominium originale förutsatte nåd: »Homo primus
in iustificante gracia erat creatus», Adam förlorade detta
dominium genom synd, men det återställdes liksom också nåden.2
Usus och possessio kan finnas utan dominium, »nulla possessio
a se ipsa est iusta». Possessio är icke en rätt. Enligt Apg.
2: 44 bör allt vara gemensamt,3 och denna delaktighet (iste
titulus naturalis possessionis) är rättare, starkare och nyttigare
än en civil rätt. Ingen kan fråntaga någon denna rätt
(posses-sionem naturalem), »nisi peccando mortaliter». Endast den, som
är rättfärdiggjord av nåd, har dominium, han är en dominus,
medan syndaren icke är satt över något. Här är den punkt,
som Wyclif sedan särskilt tog upp och vidare utvecklade. Den
rättfärdige har dominium och är skyldig tjänst åt Gud, men om
han råkar i dödssynd förlorar han detta.4 Fitzralph besvarar
så frågan, om icke detta omintetgör den mänskliga lagen. Han
håller fast vid vad han sagt, »nullum in peccato mortali rerum
habere dominium», men detta kullkastar icke den mänskliga
lagen, ty ingen lag ger dominium. I slutet av sin framställning
kom Fitzralph tillbaka till Nikolaus III:s bulla Exiit qui seminat,
som han förut berört, angående ägande- och nyttjanderätt i
samband med frågan om franciskanernas ställning. Denna sida av
saken intresserar oss i detta sammanhang mindre, då Wyclif
icke närmast i denna fråga blev Fitzralphs efterföljare.
Sådana voro några av tankarna i denna betydelsefulla skrift.
Fitzralph stöder sin framställning med mycket talrika bibelcitat.
Vi få senare se, hur Wyclif bygger vidare på denna grund.
Fitzralph hade ingen omedelbar framgång för sin sak. Är 1356
lämnade han Irland och återkom sedan icke dit. Nu var han
en förklarad fiende till tiggarmunkarna. Han råkade i London
1 Ibdm, s. 315. Jfr s. 334 f.
a Ibdm, ss. 344, 356.
3 Ibdm, s. 419.
4 Ibdm, s. 441: »Secundum purum sensum huius verbi dominus (ut
supra probavimus) dominus rerum non est aliquis nisi gracia iustificante sit
iustus.» (Jfr ss. 344—348.) — Alla äro vi vredens barn, Ef. 2:3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
