Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. II. Wyclifs studieår och tidigaste skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I oo
GUNNAR WESTIN
skulle ha varit särskilt märkbart i hans egen universitetsstad.
Detta synes också ha varit fallet, men detta innebar dock icke,
att via moderna hade ensamherraväldet i Oxford. Via antiqua
hade ett fäste hos tiggarordnarnas män därstädes, utom hos de
ockhamistiska franciskanerna, Och realismen saknade icke
livskraft. Det var denna strömning, som nådde Wyclif.1
Ockhams kamp mot påven på de radikala franciskanernas
sida har förut omnämnts.2 Ehrle framhåller, att när Ockham
1324 från England kallades till kurian i Avignon, detta skedde
på grund av att han försökt sprida irrläror i England. Den
påvliga aktionen mot honom var således icke föranledd av den
franciskanska stridsfrågan om fattigdomsidealet utan av
nomi-nalismen.3 Sedan drogs han in i både fattigdomsstriden och
Ludvig bajrarens kamp, där han vid sin sida hade Marsilius av
Padua.4 De skarpa stridsskrifter mot påven, som han då utgav,
och kulturcentra. Jfr de Wulf, II, s. 163 ff. Thomismen hävdade sig dock
även i senmedeltiden. M. Grabmann, Die Kulturphilosophie des hl. Thomas
von A guin, s. 172 ff.
’ Man bör betänka, att Ockham ju också var en av de främsta
kämparna för det franciskanska fattigdomsidealet och gick hårt fram mot kyrka
och påve, och många av de radikala franciskanerna och även andra i den
nationella samlingsrörelsens tid slöto sig till hans fana av denna anledning.
Om »vägstriden» i Oxford meddela källorna intet; men de motsatta lägren
kunna vi upptäcka. Ehrle förklarar, senast a. a., s. 243: »In Oxford hatte
der Nominalismus nicht die Alleinherrschaft, wohl aber die Vorherrschaft.»
Detta låter som ett återljud av de Wulfs ord, a. a., II, s. 175: »Né à
Oxford, 1’occamisme y conquit non le monopole, mais la prépondérance.»
* Ovan, s. 52, n. 1.
3 Ehrle, a. a., s. 81 ff. Realismen ansågs vara den rätta och
tillbörliga åskådningen för alla välsinnade och kyrkotrogna. Men det ändrade
sig snart. Den icke sällsynta åsikten, att realismen var förbunden med
religiös och politisk reaktion, medan nominalismen representerade
intellektuellt och kyrkligt framåtskridande och reformvilja, stämmer icke med
verkliga förhållandet. Detta framgår mycket tydligt av Wyclifs historia. Senare
i husitismens tid visade det sig ju också, att nominalismen i Prag var
förbunden med en intolerant klerikalism, medan realismen företräddes av Hus
och reformvännerna omkring honom. Jfr härtill H. Rashdall, The
Uni-versities of Europé etc., I, s. 539 ff.
4 Ockhams nära kamratskap med Marsilius påverkade honom i radikal
riktning. När O. av påven avsattes och bannlystes, gav detta givetvis
genljud i England, men man bör hålla i minnet, att Ockham icke var i sitt
hemland under de sista tjugufem åren av sitt liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
