Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. III. Wyclif och kyrkopolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉER
I t I
detta universitets egna stora män, Ockham, var på det
närmaste förbunden med Marsilius. Detta leder oss över till frå-
sentire videntur perversas opiniones et doctrinam indoctam damnatæ
me-moriæ Marcilii de Padua et Johannis de Ganduno». Hist. Angl., I, s. 346,
och Fasc. Ziz., s. 243. Den jesuitiske Robert Hull, Medieval Theories,
s. 103, fäller följande omdöme 0111 Defensor Pacis och dess förf.: »His attack
ön the Papacy is the most radical which has yet been formulated. Indeed,
it is difficult to conceive how any writer, professing to keep within the
limits of a belief in God and Christianity, could go further than Marsilius
in the Defensor Pacis." Man behöver icke läsa mycket i Defensor Pacis,
förrän man förstår Hulls synpunkt. Förf. går tillbaka till bibeln och
ur-kyrkan, han förklarar, att de enda skriftenliga ämbetena i kyrkan äro
pres-byter- och diakonämbetena, biskopen har ingen makt utöver den vanlige
prästens; biskop var ursprungligen identisk med presbyter och valdes för
lokala kyrkor, därför är icke heller påven kyrkans överhuvud: »Non est
igitur episcopus aliquis aut ecclesia caput sive principalior aliorum,
in-quantum huiusmodi, virtute verborum Scripturae.» (Defensor Pacis, s. 344.
Previté-Ortons edition.) Förf. påvisar också, hur Jesus uttalade sig mot
världslig makt och personlig egendom, hur han fogade sig under den
borgerliga myndigheten och dess jurisdiktion och bjöd sina lärjungar att göra
likadant. Petrus fick heller icke något uppdrag att vara Jesu
ställföreträdare, utan han var lika de andra apostlarna, och det var tvivelaktigt, om
han varit biskop i Rom. Hade han varit det, hade han dock Paulus till
föregångare. (Ibdm, s. 283 ff.) I apostlatiden tillhörde val av kyrkans
tjänare och avgörandet av omtvistade frågor hela skaran av troende.
Kyrkan omfattar alla troende, icke bara biskopar och präster (ibdm., s. 117):
»Et propterea viri ecclesiastici, secundum hane verissimam et propriissimam
significationem [han har förut citerat, Kor. 1:2 och Apg. 20:28], sunt et
dici debent omnes Christi fideles, tam sacerdotes quam non-sacerdotes, eo
quod omnes Christus acquisivit et redimit sanguine suo.» Endast ett
generalkoncilium, bestående av lekmän och präster och sammankallat av
överheten, har beslutanderätt över kyrkans ledning, omtvistade läror och
fastställande av liturgien. Påven kan vara rådgivare, presidera i konciliet,
förbereda ärenden och dylikt, men han har ingen makt att sammankalla
kyrkomöten (ibdm, s. 329), icke heller att utdela ämbeten och beneficier
(s. 337 ff.) eller att kanonisera (s. 341 f.). Förf. polemiserar på mångfaldiga
ställen mot påvens maktanspråk och påvisar furstarnas makt över denne
(s. 385 ff.) samt förklarar också, att påven kan exkommuniceras (s. 496);
även han kan vara häretisk (s. 161, s. 322 f.). Även mot bullan Unam
sanctani och Bonifatius VIII riktar sig förf. (s. 323). Han urgerar den fulla,
frivilliga fattigdomen, kyrkans alla tjänare äro endast mottagare av gåvor
och endast berättigade till ett torftigt uppehälle från den egendom, som
givits för deras och de fattigas försörjning. Äganderätten förbliver hos
laggivaren (överheten) och den privata donatorn, och därför disponeras, vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
