Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. III. Wyclif och kyrkopolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉER
I t I
som användes bland tiggarmunkarna i England.1 Det är också
värt att särskilt framhålla, att Wyclif icke vill erkänna beroendet
av Ockham. Han förklarar nämligen, att hans omtvistade satser
icke härstammade från Ockham, icke heller voro av honom själv
utan voro hämtade ur Skriften.2 Denna försäkran bör nu icke
tillmätas alltför avgörande betydelse, ty man finner lätt många
analoga fall i kyrkans historia, då en anklagad värjer sig mot
beskyllningen för lärjungeskap till tidigare dömda kättare och i
stället åberopar bibeln. Som vi förut har sett, var emellertid
Wyclifs ivriga urgerande av Skriften en mycket tidig faktor
i hans skriftställarskap, och därför förtjänar den anförda
försäkran särskilt beaktande. Man får dock icke låta den
bevisa för mycket.3 Att ivrigt åberopa Skriften och att vara
inspirerad av Ockhams tankar och skrifter uteslöt ju icke alls
vartannat.
Huruvida Wyclif hade hämtat någon ingivelse från de på
kontinenten verksamma sekterna, valdenser och andra, är en
oavgjord forskningsfråga. Särskilt valdenserrörelsen hade nu i
nära tvåhundra år varit en oroande faktor i kyrkan, och kampen
mot dem hade förts med stor iver och hänsynslöshet. Ännu i
Wyclifs senare år, i mitten av 1370-talet, gjorde påven,
Gregorius XI, ett utrotningsförsök mot dem. Men denna rörelse
hade aldrig vunnit fäste i England, och över huvud taget hade
detta land varit befriat från kätterier och sekter av någon egentlig
betydelse. De kommo först efter mitten av 1300-talet. Någon
historisk förbindelse mellan Wyclif-rörelsens uppkomst och de
1 Fr. Ehrle, Der Sentensenkommentar etc., s. 81 f.; jfr densamme,
Die Ehrentitel der scholastischen Le hr er des Mittelalters, passim.
2 De ver. S. S., I. s. 354.
3 Loserth, Studien, I, s. 2, påpekar, att Wyclif läst Ockhams verk
och värderade dem; aber »dass er, was er an reformatorischen Ideen be-
sass, nicht aus Occam schöpfte, sondern aus der Bibel, ergibt sich–-
aus Wiclifs eigenen Worten». M. CreiC.HTON, A History of the Papacy
etc., I, s. 128 f., påpekar betydelsen av Wyclifs läror och förklarar därvid,
att han började sin bana som en efterföljare till Ockham. Något belägg
anföres icke för denna kategoriska tes. Som förut nämnts, ha Denifle och
Stevenson velat se sambandet. Jfr också Lechler, a. a., I, s. 479 ff.; och
Shirley, Fasc. Ziz., s. liii, n. från föreg. sida.
7—36202. Kyrkohist. Årsskrift 1936.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
