Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. III. Wyclif och kyrkopolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉER
I t I
fort en ömtålig fråga.1 Genom praemunire-lagen hade påvens
inflytande i jurisdiktionen inom England starkt beskurits, men
icke heller här innebar lagens antagande ett troget tillämpande
av den. Genom legatsystemets utveckling nådde påven ofta
det inflytande, som förbudet mot appellationer var avsett att
avskära.
Urban V (1362—1370) var en av de bättre påvarna, men
han var fransman och franskvänlig. Han visade sig tillgänglig
för den av bl. a. Petrarca och Birgitta predikade satsen, att
påvens rätta plats var Rom, icke Avignon. Han gjorde
åtminstone ett allvarligt försök att förflytta kurian till
apostlagra-varnas stad. Detta upptogs med sympati i England, där
Avignon-påvedömet var förhatligt. Men innan denna Urbans flyttning
1367 skedde, hade man i England åter vänt sig emot
domarmakt och provisioner. När parlamentet i början av 1365
sammanträdde, påtalade konungen de påvliga ingreppen i hans och
andra patronatinnehavares rättigheter samt i mål, som hörde de
inhemska domstolarna till.2 Härigenom hade stora
penningsummor dragits ur landet, folket och landets kyrka utarmades,
så att det hade varit omöjligt att, som tillbörligt var,
upprätthålla kyrkans gudstjänster och kärleksverksamhet. Som synes,
var detta samma argumentering, som tidigare också hade skett.
De åtgärder, som krävdes, formade sig till en någon dag senare
antagen lag, den andra praemunire-lagen, som upprepade och
skärpte Statute of Provisors och den första praemunire-lagen.3
Nu riktade sig bestämmelsen direkt mot påven och kurian.
1 Ett gott exempel på påvens provisioner utgör tillsättningen av
ärkebiskoparna av Canterbury under denna tid. Av de åtta, som under detta
sekel intill 1375 insattes i detta ämbete, voro alla utom en, eller möjligen
ett par, antingen nominerade eller direkt utnämnda genom påvlig provision.
J. Le Nf.ve, Fasti Ecclesiac Anglicanae, I, s. 16 ff.
2 Rotuli Parliamentorum–-tempore Edwardi R. III, s. 283 ff.
Man lägge märke till, att parlamentsprotokollet ännu skrevs på franska.
3 Statutes of the Realm, I, s. 385 ff.: 38 Edw. Ill, Stat. 2, ch. 1 och 2.
Jfr Rotuli Parl.-Edw. III, s. 284 f. Jfr till detta beslut Tout, a. a., s. 378;
Stubbs, a. a., II, s. 415; Ramsay, Genesis of Lancaster, I. s. 463 ff.
Frågan 0111 appellationer och påvliga provisioner återkom senare, då man
refererade till de tidigare besluten och skärpte dem. Se Statutes of the
Realm, II, s. 69 ff.: 13 Rich. II (1389), Stat. II, ch. 2; och ibdm, s. 84 ff.
I sistnämnda fall gällde det den skarpa tredje praemunire-lagen av 1393.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
