Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. III. Wyclif och kyrkopolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I oo
GUNNAR WESTIN
slutligen, om dugliga lekmän utsågos att sköta den kyrkliga
egendomen, medan prästerna finge ägna sig åt sina andliga
uppgifter.
Därefter övergår Wyclif till de invändningar, som gjorts av
Vyrinham eller Binham.1 Han anser, att denne missförstått
honom i någon punkt, och vänder sig mot hans vindicerande
av de andligas världsliga makt. Det är i detta sammanhang,
som Wyclif nämner, att ban året förut svarat på några
argument framställda av franciskanmunken Woodford.2 Det är
tydligt, att Wyclif, vilken såsom vi förut påpekat hade tidiga och
nära förbindelser med de livaktiga franciskanerna i Oxford, tidigt
förde akademiska disputationer i de för gråbröderna viktiga
frågorna om egendomsbesittning och nyttjanderätt. Här kommer ban
nu in på just detta kapitel och förklarar bl. a., att påven i sin
egenskap av »dominus bonorum fratrum Minorum» icke är detta
genom världslig makt och besittning utan på grund av kärleken
(»ex titulo caritatis»). W7yclif fortsätter och åberopar historiska
exempel, och även i detta spörsmål tager han Augustinus till
hjälp, både när det gäller egendom och domsmakt. I alla
kristna länder företages reduktion av kyrkogods. Wyclif
hänvisar till aktionen mot tempelherreorden och urgerar starkt den
engelske konungens fullt legitima rätt att ingripa i fråga om
kyrkoegendomen. Han är redo att försvara tesen: »Rex potest
iuste dominari regno Anglie, negando tributum Romano
pon-tifici.» Han vill ha fram sin motståndare att närmare försvara
sin mening i denna sak. När denne vidare förklarat, att de
andliga under inga förhållanden kunde föras inför världslig
domstol, invänder Wyclif, att präst, som är anklagad för brott, må
med all rätt ställas inför lekmannadomstol. Mot Binhams
påstående att allt tagande av egendom från kyrkomän icke endast
är orätt utan dödssynd, svarar Wyclif, att detta hade bort komma
före någon gång (»olim») i parlamentet.3
1 Denna del, Opera min., s. 415 ff., börjar med uttrycket »Secundus
doctor meus reverendus Wilelmus Wiham», vilket anger dess samhörighet
med den föregående.
2 Detta var samme man, som sedan författade sin stora motskrift mot
Wyclif. Se ovan, s. 22 f.
3 Opera min., s. 424.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
