Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. III. Wyclif och kyrkopolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORM IDÉER
I 3 5
missväxt kom också över landet. Stilleståndet i kriget med
Frankrike gav landet en kort frist, men föga åstadkoms för
stärkande av landets militära ställning. Svarte prinsen, prinsen av
Wales, var sjuk och väntade på döden, under det att hans
kraftfulle broder, Lancaster, alltmer sökte göra sig gällande. Hans
vänner i regeringen, lekmannaministrarna, hade icke förmått göra
några storverk, och deras öppet ådagalagda egennytta skapade
förbittring. Själv hade Lancaster genom misslyckade fälttåg
dragit över sig folkets misstro och ovilja. De stora prelater,
som nödgats vika från ministerposterna 1371, vakade noga över
sina efterträdare och rivaler. De hade icke släppt tanken, att
de voro de verkligt berättigade att innehava de främsta
statsämbetena, som sed varit i sekler. Biskop Wykeham av
Winchester bidade sin tid. Han var en av de främste, men den
kraftfullaste av de politiserande prelaterna var den nye biskopen
av London (1375—1381), William Courtenay, en man av förnäm
börd, som höll de hierarkiska idealen högt och var en oförsonlig
fiende till Lancaster. Ärkebiskopen av Canterbury (1375—1381),
Simon Sudbury, var en helt annan typ, och dessutom var han
nära förbunden med Lancaster, såsom vi också sett dem
tillsammans vid underhandlingarna i Brügge.
När parlamentet våren 1376 slutligen sammanträdde, kunde
man vänta kritik från två håll, dels från de undanskjutna stora
prelaterna, som ledde lordernas opposition, och dels från
Com-mons, där det allmänna missnöjet samlade sig. Wykeham och
Courtenay voro de ledande på prästerligt håll, och Commons
satte en viss tillit till Svarte prinsen, som länge varit en folkets
hjälte. »Goda parlamentet», såsom det av fromma krönikörer
kallades, företog en uppgörelse med lekmannaministrarna, och därav
fick det också sitt namn, vilket karakteriserar munken-krönikören.1
Parlamentets opposition mot den korruption, som under de
senaste åren hade gjort sig bred i regeringskretsarna, kunde icke
hållas nere. Ett par av de mest komprometterade
lekmannaministrarna avlägsnades och fängslades, och ett speciellt råd
tillsattes på parlamentets begäran. Detta råd skulle vaka över
regeringens handlingar, och i detsamma sutto sådana kyrkliga
1 Walsingham, Hist. A?igl., I, s. 324, berättar om detta parlament,
»quod ’Bonum’ merito vocabatur».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
