- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Trettiosjätte årgången, 1936 /
131

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. IV. Wyclifs stora arbeten om dominium

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JOHN WYCLIF OCH HANS REFORM IDÉER I 3 5

till Gud. Ar hon orättfärdig, så är allt hon har orättfärdigt,
emedan hon kränkt villkoren för sin egen existens. Vad än en
orättfärdig människa gör, även goda gärningar, är intet annat
än ett fortsatt syndande. Detta var den augustinska synen såsom
på Luthers tid: goda gärningar göra icke en god man.
Slutsatsen blev också, att en orättfärdig mans handhavande av ting
är ett missbruk och hans herravälde (dominium) är ett tyranni
(»iniuste dominetur vel potius tiranniset, cum iniuste extorquet
et occupat aliena»), Vill man ha bevis från lärda och heliga
män, så har han ett belägg från den store Augustinus, förklarar
han.1 Så är rättfärdigheten grundvalen för dominium, och så
är Gud, »capitalis dominus», själva upphovet till allt dominium.
I andra kapitlet utvecklar Wyclif detta närmare, hur dominium
är en Guds fria gåva, som förutsätter att mottagaren är
rättfärdig (»Deus non prestat alicui, dum est in mortali peccato,
aliquod donum suum»), och hur människan icke kan bli värdig
att mottaga dominium utan genom nåd (»quod non potest inesse
nisi per graciam»).2 Den orättfärdige erhåller egentligen icke
heller något timligt gott, utan detta är överlämnat åt kyrkan.3
Men denna sats bör rätt förstås, ty den är icke av samma inne-

Grosseteste. Den sistnämnde citeras mycket flitigt. Under arbetet med
dessa skrifter gjorde Loserth den upptäckten, att Wyclif i hög grad var
beroende även av Guilelmus Peraldus. Denne åberopas även i andra av
Wyclifs skrifter och kallas vanligen helt enkelt Parisiensis. Men i De
man-datis är Peraldus huvudkällan, nämligen dennes Summa virtutum ac
vitio-rum, »das vornehmste Lehrbuch der Sittenlehre im späteren Mittelalter»,
enligt Loserth. Denne har i en särskild undersökning påvisat Wyclifs
beroende av Peraldus, Johann von Wiclif und Guilelmus Per aldus. Det
förefaller, som om Loserth varit för snar att av likheterna draga slutsatsen, att
det var ett beroende. Saken var ju den, att Peraldus i stor utsträckning
byggde på Augustinus, och då Wyclif flitigt öste ur dennes skrifter, kunde
ju samma sak komma att ingå i bådas skrifter, utan att Wyclif därför hade
hämtat sina uttalanden från Peraldus’ bok. Denna sak kan icke här göras
till föremål för någon undersökning.

1 De civ. dom., I, s. 5. Jfr också s. 29 f.

2 Ibdm, s. 9; jfr s. 41.

3 Wyclif skiljer mellan Guds donatio och datio, och det är det förra,
som icke den orättfärdige kan erhålla. Ett Guds donatio av världslig
egendom kommer icke i fråga för den orättfärdige. Ibdm, s. 11. Jfr s. 17 och
s. 22, där det här anförda citatet finnes. Han kan således icke ha
dominium, »quia ad dominium requiritur Dei donacio». Jfr nedan, s. 133, vid n. 1.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:10:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1936/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free