Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Första delen - I. Wyclif som universitetslärare och kyrkopolitiker till 1377 - Kap. IV. Wyclifs stora arbeten om dominium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2 O
GUNNAR WESTIN
fysiska bestämning av kyrkan också sammanhängde med Wyclifs
filosofiska realism. Detta framgår med all tydlighet av hans
behandling av frågan i kapitlets fortsättning. Denna »corpus Christi
misticum» är en, och den består av alla sina medlemmar, de
predestinerade, men icke av någon för sig. Kristus är denna
kyrkas huvud, hvilket Wyclif bevisar med bibelcitat, liksom han
också tidigare stött sin mening med sådana. Som huvudet för
kyrkan övar Kristus sitt inflytande och sin auktoritet alltjämt.
Påven däremot och Rom-kyrkan äro icke någon pålitlig ledning,,
ty de kunna exkommunicera utan rätt, och en påve kan också
falla i dödssynd och bli fördömd. Varje människa kan synda,
och bli fördömd. Petrus själv syndade tre gånger, sedan han
valts till apostel. Valet till påve tillförsäkrar icke den valde
en fast ställning i nåden, ty en mänsklig utnämning kan icke
förmå Gud att meddela sin utkorelsenåd. Ett innehav av
ämbete kan icke garantera någon helighet, och därför: »papa, sicut
et tota Romana curia, errare poterit in via morum, sicut sepe
errat in iudicio veritatis».1
Efter att ha talat om exkommunicering av ogiltiga skäl,
om hur Kristus, icke kyrkan, för människor till tro och hur
Skriften är den enda auktoritet, som man i lydnad måste böja
sig för, kommer Wyclif till sin viktiga slutsats, att påven med
sitt kardinalskollegium icke är absolut nödvändig för kyrkan.2
Detta framgår därav, att påven kan synda och sålunda t. o. m.
upphöra att vara medlem av kyrkan, och därav att den enskilda
kristna människan såsom lem i Kristi mystiska kropp icke
behöver någon mänsklig förmedling. Detta var en viktig sats,,
som ledde över till den individualistiska unio mystica, som
sedan i fromhetslivet också betydde så mycket. Här var icke
med nödvändighet behov av någon påve eller prästerlig
förmedling. Slutligen, Kristus och hans lag äro tillräckliga för
kyrkans ledning, han sköter själv sin brud och behöver icke
någon människa tillika »tamquam sponsus».
’ Ibdm, s. 373. »Papa cum toto suo collegio peccare poterit.» Wyclif
åberopar sig i detta fall på en kyrklig auktoritet, »Hostiensis», d. v. s.
kardinalen av Ostia, och hans utläggning av dekretalerna. Jfr ovan, s. 138,^4.
2 Wyclif fastslår följande efter en föregående bevisning: »Ex istis
colligi potest quod nullum papam cum cetu cardinalium citra Christum sit
absolute necessarium capitaliter regere ecclesiam sanctam Dei.» Ibdm, s. 380.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
