Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Helge Ljungberg, Vårdtecken. En liturgisk-etymologisk undersökning till 1529 års handbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRDTECKEN
297
Här hava vi tydligen att söka ursprunget till »vårdtecken».
Olavus Petri har känt till den tyska liturgiska tradition, vari
subarratiomomentet ingått som ett viktigt led vid
consensusför-farandet — och vi må vara Olavus Petri tacksamma för att han
vid överflyttandet till svenska av »subarratio» icke valde ett
uttryck med syftning på äktenskapets ekonomiska sida utan
i stället införde i vårt liturgiska språk det vackra ordet
vårdtecken, vars innebörd icke blott ansluter sig till arrha-ordets
hebreiska ursprungsbetydelse utan även förbinder en inhemsk
vigningssed under trohetslöftenas helgd. Bruden bär ringen
»til sins echteskaps wårteekn» — det är något mer än till ett
yttre tecken på ett lyckligen avslutat fördrag, det är en maning
till evig trohet och kärlek i nöd och lust.
Den latinska förebilden till consensusformelns ord »jach N.
tagher tich N. nw til mina echta hustru til at elska tich j nödh
och lost, och til itt wårteekn giver iach tich thenna ring» skulle
alltså kunna tänkas hava lytt så:
»Ego te N. exnunc accipio milli in uxorem et (volo) habere
te in prosperis et adversis, et anulo liocce te subarro.»
Frågan om de latinska förebilderna till 1529 års handbok
har genom denna undersökning kommit i ny belysning.
Upptäckten av ett speciellt för ärkestiftet gemensamt
»Manuale Upsalense» har gjort troligt, att just detta ritual skulle
vara den av Olavus Petri omtalade »latinska handboken», vilken
legat till grund för hans svenska handboksupplaga.
Förekomsten av ordet vårdtecken i det svenska vigselritualet
utgör en nära nog bindande bevisning, att Olavus Petri ägt
kännedom om en utanför Sverige förefintlig katolsk liturgisk
tradition, vilken av honom ansetts tillräckligt värdefull att bliva
representerad i den handbok, som blivit den evangeliska
kristenhetens första agenda över huvud.
Petri vigseln först vid kyrkdörren (ad föres ecclesiae) och sedan vid altaret.
I båda förekomma en trefaldig lysning och trefaldig fråga (quensel
anmärker — a. a. s. 30 — att frågans trefaldiga upprepning synes vara en
egendomlighet för det svenska ritualet. Jfr härtill Grath a. a. s. 76! Under
sådan förutsättning blir samstämmigheten mer betydelsefull.) Vidare är
»subarratio per anulos» omedelbart före själva »die Traung» gemensamt.
20 — 36202. Kyrkohist. Årsskrift 1936.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
