Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Mats Åmark, Studier i svensk kyrklig arkeologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
tidigt gjorde en asyl för helgoninvalider. Kyrkan hade medel och
företagsamhet den tiden; men behovet var då mindre kännbart. Uet
skulle komma andra tider för husvilla helgon. Ty det fanns sådana
även i gamla dagar, och en gång hedrade helgon voro underkastade
tidens tand och smakriktningarnas växlingar. Den tronande madonnan
med sitt lilla kungabarn på knät, så karakteristisk för de första kristna
århundradena i vårt land, undanträngdes av gotikens stående jungfru
med barnet på armen. Likaså tvangs mången S:t Olof, som med
sin yxa i hand tyckts de gamla så säker på sin tronstol, att ge plats
åt en modernare helgonkonung. Vart de gamla och förbrukade
bilderna togo vägen är icke så gott att säga. Sannolikt skötos de
åt sidan och fingo nöja sig med anspråkslösare platser. Knappast
ha de väl avsiktligt förstörts. Bland bevarade bilder från vår kyrkas
medeltid inta dessa äldre, en gång undanskjutna, en icke obetydlig
plats; och man kan icke påstå, att de på det hela taget kommit till
oss i så mycket sämre skick än sina efterträdare.
Den gamle förtänksamme biskop Kort avsomnade år 1501. I
behaglig tid för en prelat i den svenska medeltidskyrkan. De som då
voro unga hunno knappast till mannaåldern, förrän de nya tiderna
inbröto som en störtvåg mot de gamla idealen. Då hade det
behövts en infirmaria lite varstans i Sverige för husvilla helgon.
Reformationen gick hårt åt dem. Visserligen mindre hårt än
i åtskilliga andra land; men de sattes i alla fall på indragningsstat,
och snart nog skulle man missunna dem nästan tak över huvudet.
De flesta voro i vårt fattiga land lyckligtvis av trä; några av sten,
men i alla fall utan egentligt råvärde. De voro därför icke utan
vidare dömda till den undergång, som snabbt och säkert övergick
det mesta av våra kyrkors dåtida dyrbarheter. Gustav Vasa har fått
uppbära mycket klander för sina långa fingrar. Typiskt är vad som
hände »ett stort vårfrubeläte», som Västerås domkyrka hade pantsatt
till St. Tuna i Dalarna för 100 mark. Denna helgonbild av silver
togs jämte 73 andra klenoder i St. Tuna kyrka av Klemith Scrivare
i februari månad 1532.1
Med undantag av sådana särskilt kostbara »helgedomar» samt
en och annan genom gammal kult ryktbar bild synas helgonen i vårt
land icke ha varit utsatta för särskild förföljelse. Denna moderation
var ju ock i överensstämmelse med luthersk uppfattning
Dock gåvos vissa undantag. »Mäster Abrahams räfst» har ju
blivit ryktbar för den hänsynslösa framfart denna äkta norrländske
protestant ådagalade, men som han ju ock fick hårt sona, då han,
så ärkebiskop han var, av sin föga finkänsligare herre omsider
insattes i ett av Gripsholms fångtorn. Det säges den olycklige ha
omkommit av lussjuka år 1607.
1 M. Åmark, Kyrkklockor, klockare o. klocksägner i Dalarne, 1928,
s. 30.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
