Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Mats Åmark, Studier i svensk kyrklig arkeologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATS ÅMARK, STUDIER I SVENSK KYRKLIG ARKEOLOGI
321
Även senare hör man biskopar gripa in mot kvarlevande rester
av äldre fromhetstyp. När den redan åldrige ärkebiskop Paulinus i
februari 1641 visiterade Estuna, besökte han även den .närbelägna
gamla vallfartsorten för Roslagen, Sankte Karlungskyrka. Där gjorde
han, såsom professor Gottfrid Carlsson livfullt skildrat det, en
smärtsam upptäckt. Utanför kyrkan fanns en källa med vilken »mycken
vidskepelse» ännu brukades. Somliga plägade där offra pengar, andra
togo vatten däri, »hållande det vara gott för allt ont». Inne i
kyrkan mötte honom något ändå värre. Utom kvarvarande spår av
Mariakult — ett beläte i högkoret bar underskriften: »Help Maria!»
— fanns där ett skrin, »uti vilket en mans ben, benämnd Karlung,
lågo, vilken de för avgud hava». Till sin sorg försporde
ärkebiskopen, att »avguden» fortfarande dyrkades en gång om året. På
hans fråga till de närvarande prästerna, om de icke sökt hindra
styggelsen, svarade de, att de visserligen gjort detta, men att åhörarna
icke aktat på deras förmaningar. Rannsakningen utmynnade i en
allvarsam varning till kyrkoherden, som så länge tolererat »avguderiet»
i Karlungskyrka, och i en befallning att Sankte Karlungs ben skulle
uppbrännas.1
Denna händelse tilldrog sig under drottning Kristinas tid några
mil öster om Uppsala. Det visar sig, att vördnaden för helgonen
varit ganska seglivad på sina ställen och kunnat hålla sig kvar tre
à fyra mansåldrar efter reformationens officiella genomförande här
i landet.
Mindre förvånande är därför det hot, för vilket en
Närkes-kvrkoherde, Ericus Laurentius i Hammar, säges ha blivit utsatt av
sina sockenbor, då han på 1560-talet från kyrkogården i Hammar
låtit bortföra en gammal Olofsbild, som av befolkningen ännu vid
denna tid där åtnjutit särskild vördnad.2 Möjligen är det denna
Olofsbild — en vacker staty från 1200-talet — som finnes bevarad
i Statens historiska museum.
Det var dock en senare, mer upplyst tid förbehållet att göra
de gamla vördnadsvärda helgonbilderna hemlösa och förvandla de
flesta av dem till mer eller mindre stympade invalider.
Ofta synes det mer ha varit en ändrad smakriktning och
pietetslöshet än någon direkt religiös nitälskan, som gjort dem husvilla.
Många medeltidskyrkor revos, särskilt under 1800-talets förra del.
Inventarierna buros ut i någon bod, och i de nya, ljusa templen
fanns i de flesta fall knappast någon plats för de gamla, litet
skamfilade bilderna. Där funnos de kvar i ett mer eller mindre ömkligt
tillstånd, när under 1800-talets senare del intresset på sina håll
vaknade att söka rädda kvarlevorna av äldre tiders konstalster. Då
plockades de fram. Men mången gång började då på allvar den
1 K. Å. 1919, s. 346.
= Hagström, Strängnäs stifts herdaminne, IV, s. 452.
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
