Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Mats Åmark, Studier i svensk kyrklig arkeologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATS ÅMARK, STUDIER I SVENSK KYRKI.IG ARKEOLOGI
3 I 1
finner han i skumrasket en gammal i stapeln utburen Kristusbild,
och med utropet: Vad står du här och häller på huvudet, din dj—1!
ger han bilden en örfil, så att den faller i golvet. — Det är
betecknande, att straffet icke uteblev. Mannen sjuknade på hemvägen,
och länge svävade han mellan liv och död. En djup ånger över
sin ogärning återförde honom dock till livet; men varje gång det
ringde till helgsmål i V., kände han en olidlig, brännande smärta
i högra armen.
Månget alster av vår medeltids bästa bildkonst har i sitt
husvilla tillstånd varit utsatt för liknande behandling. Tjärstrykare och
rödfärgsgubbar ha målat skägg eller mustascher på dem; barn ha
hårdhänt lekt med dem. I en socken i norra Uppland hade
kyrkoherdens pojkar med faderns vetskap brukat skjuta till måls på en
ståtlig S:t Olofsbild uppe i stapeln och rullat klot med dess huvud.
Då jag 1915 vid ett besök i stapeln såg den nyligen misshandlade
bilden och uttryckte min förvåning över dessa egendomliga seder,
svarade kyrkvaktaren: »Äsch, de ä bara en gammal jungfru Maria!»
Det är tydligt, att mycket av vår äldre kyrkokonst genom sådan
behandling gått förlorat. Åtskilligt av vad som bevarats har i
bokstavlig mening räddats — ofta under liknöjdhet och motstånd från
kyrkliga lokalmyndigheter. Sådant bör icke glömmas, när nu en
hastigt utbredd smakriktning går till andra ytterligheter och de gamla,
på museerna förvarade föremålen underkastas en nästan avundsjuk
granskning. Tendensen har blivit, såsom riksantikvarien 1931 i
en intervju uttryckte sig, »att göra gambla hus ännu gamblare».
Han påtalar vidare, hur man förr vid rivningen av gamla kyrkor
kastat in deras inventarier i den nya kyrkboden, där de legat och
skräpat ända tills nu. När så en i och för sig högst lovvärd
restaurering sker av den nya kyrkan, så passar man inte sällan på att
»plocka fram vad som kan finnas i kyrkboden och piffar upp det
en smula på samma gång, varefter man man sätter in det i den
nyrestaurerade kyrkan utan att ta hänsyn till om det passar i miljön».
— »Ja, det finns», yttrar han, »tillfällen, då man nästan skulle
önska, att de nyupptäckta kyrkoprydnaderna fått ligga kvar i boden.»
Visserligen torde en dylik önskan, hänföra sig till
undantagsfall. Men man kan icke undgå att ibland ställa sig en smula
skeptisk till den moderiktning, som nu kräver tillbaka till kyrkorna gamla,
en gång i samma kyrkor ytterligt vanvårdade föremål, helgoninvalider
av skröpligaste slag, som omsider funnit en tryggad tillvaro utanför
den hemkyrka, där man kanske behandlat dem på liknande sätt som
»Sante Börta» i Våthult eller S:t Olof i Upplandskyrkan.
Utsikterna till att de skola förskonas från ytterligare misshandel
äro större nu än förr. Man saknar dock garantier för vad som kan
ske i nästa pastoratsinnehavares tid. Det finns också en välmening,
som blivit ödesdiger för ganska många av de bättre bevarade
konstverken. När en vanlig bondmålare fått putsa upp dem, lägga på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
