Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Meddelanden och aktstycken - Mats Åmark, Studier i svensk kyrklig arkeologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
till triumf och evig frid
stark som lejonet i öknen
och som offerlammet blid!
Denna fornkvrkliga hymn till den Korsfäste var nog icke okänd
för de kunnigare av iioo-talets män i vår kyrka. Och villigt gav
även menigheten honom sin hyllning, såsom det heter i den vid
1200-talets slut fixerade Upplandslagen: På Krist skola alla kristna
tro, att han är Gud, och ej äro gudar flera än han ensam. När
den gyllene kronan på denne Kristus glimmade fram uppe i den
gamla Långtorakyrkans valv, sannolikt med en bugande Maria och
Johannes på ömse sidor, gjorde bilden skäl för namnet
Triumfkrucifix.
De andra helgonbilderna från Långtora nå såsom konstverk
ingalunda upp till nyssnämnda bild av Frälsaren. De tillhöra också
betydligt senare tidsåldrar.
Här finna vi nu S:a Anna sittande på en gammaldags tronstol
med dottern Maria och dennas Jesusbarn på sitt moderliga knä.
Även i Sverige var Sankta Anna, Jesu mormoder, under medeltidens
senare århundraden ganska uppskattad. Litet stel och otymplig synes
hon oss här, men bilden återspeglar något av öm moderlighet, som
medeltidens människor säkert förstodo att uppskatta. Man vill helst
slippa yttra sig om det skick, vari senare tiders råa människor
överlämnat denna Annabild till vår tid. Av den späda Maria finns
knappast kvar mer än kjolen, och av Jesusbarnet blott nedre delen
av kroppen och ena benet. Liksom flera andra på museet är denna
bild starkt angripen av trämask och kräver en konservering för att
icke ytterligare förfalla.
Från samma tid, möjligen 1400-talet, och tydligen av samme
träsnidare är en Birgittabild. Stel och orörlig sitter Birgitta, vårt
landskaps berömdaste dotter, iförd en nunnas dräkt. På hennes
knän vilar en uppslagen bok; men händerna, som väl en gång hållit
penna och bläckhorn, äro avslagna. Man kan knappast påstå, att
bilden uttrycker något högre mått av intelligens. Då ha de gamla
Långtoraborna kunnat få en högre tanke om »Sierskan från Norden»
genom att betrakta en andra bild av samma kvinnliga helgon. Denna
har ingått i ett nu ytterst fragmentariskt altarskåp. Birgitta står här
och visar med en uttrycksfull gest på den öppnade boken, hennes
speciella symbol.
Det är en liten skrämd skara, som trycker sig samman. Ytterst
på andra sidan synes en bekymrad Stefanus bära på sina stenar.
Liksom Birgitta tycks han söka skydd hos de mäktiga, som inta
mittplatserna. Trots sin höga ställning i världsordningen — det
gäller inga ringare än gudomspersonerna — synas även dessa djupt
bekymrade. Men så ha de endast med nöd överlevat den
förstörelse, som gått över detta en gång utmärkta altarskåp. Av Fadern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
