Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 5. Åtgärderna mot Wyclif åren 1377—1378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 GUNNAR WESTIN
Wyclif kommo, att varken Courtenay eller Sudbury voro snara
att gå till aktion enligt deras anvisning.
London-borna hade talrikt infunnit sig till förhöret med
Wyclif. Denne hade gjort sig väl känd genom sina
predikningar, och hans åsikter voro spridda i staden. Emellertid voro
London-borgarna just vid denna tid upprörda över åtgärder
vidtagna av Lancaster, vilka syntes dem hota deras fri- och
rättigheter. När därför denne och Percy med stor myndighet
och icke utan vissa låter infunno sig i St. Pauls-katedralen och
kommo i ett hett ordskifte med den icke mindre myndige
Courtenay, voro de talrika åhörarna med ens redo att ta ståndpunkt
för sin biskop och mot Lancaster och Percy. Sammanträdet
måste upplösas i det tumult, som följde, och så kom sig, att
Wyclifs sak aldrig ens hann upptagas till behandling. Wyclif
blev omhändertagen av sina anhängare och förd i säkerhet.1
Han märkte helt visst, att folkmassans hätskhet icke riktade sig
mot honom själv utan mot hans beskyddare. Kanske förstod
han dock nu, att hans förbindelse med Lancaster icke enbart
var till hjälp för honom och hans rörelse. Förbittringen mot
Lancaster tog sig nya uttryck, och det blev först efter
bemedling av den blivande konungens moder, Svarte prinsens änka,
som en försoning kom till stånd mellan Lancaster och
Londonborna.2
Allvarligare än denna skärmytsling var det för Wyclif, att
hans antagonister, säkerligen främst motståndarna i Oxford,
inrapporterat hans läror i 18 teser till påven. Att det icke var
tiggarmunkarna, som gjort detta, framgår av vad som nyss
berättats om dem. Att det icke heller var
universitetsmyndigheterna, som anklagat honom, är uppenbart, då dessa i påvens
bulla få en skrapa för sin slöhet. Av samma skäl,
tillrättavisning av påven, är det tydligt, att icke heller biskoparna hade
tagit initiativet till denna angivelse. Säkerligen var det en av
»possessionati» i Oxford, som slutligen förlorat tålamodet, när
1 För krönikören i St. Albans tedde det sig så, att det var djävulen,
som satte i gång hela uppträdet för att rädda sin lärjunge: »Jam jamque
tali occasione alumnum suum, multorum mortibus evasurum e prælatorum
manibus, astute subtrahere diabolus viam invenerat.-> Chron. Angl.,?,. 119.
2 Chron. Angl., s. 123 f.; Hist. Angl., I, s. 325 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
