Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 5. Åtgärderna mot Wyclif åren 1377—1378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 GUNNAR WESTIN
ta ganska försiktigt på frågan. De kräva icke, att Wyclif skall
fängslas och sändas till dem, såsom påvebullan föreskrev.
I Oxford var man icke redo att falla undan för påvens
anspråk, utan efter överläggningar, då Wyclif själv och hans
vänner deltogo, beslöt man där att icke fängsla en konungens
man på påvens order, »ne videantur dare papæ dominationem
et potestatem Regalem in Anglia».1 Med ett sådant svar
intogo uni.versitetsmyndigheterna en stark ståndpunkt, ty här hade
de hela den engelska nationella strömningen bakom sig. Man
tyckte dock, att man borde göra något för att gå påven till
mötes, ty hotet om indragning av privilegierna verkade väl
något. Wyclifs fiender i Oxford vakade också. Så beslöts, att
vice kanslern skulle kalla på Wyclif och beordra honom att
hålla sig inne i »aula nigra», alltså en frivillig arrest, som
egentligen mer synes ha haft till avsikt att skydda Wyclif. Dennes
18 teser lämnades ut till teologie magistrarna, vilka skulle avge
utlåtanden, vilket väl var mera formellt, då teserna påtagligen
tidigare diskuterats bland universitetsmännen. Efter denna
manöver förklarade kanslern öppet, att Wyclifs satser voro sanna,
»sed male sonare i auribus auditorum».2
Wyclif hade ännu en gång firat en triumf, han stod som
försvarare av universitetets och landets friheter gentemot den
förhatlige, penningutpressande Gregorius XI.3 Om kanslern i
Oxford någonsin beordrade Wyclif att bege sig till London för
att där förhöras, veta vi icke. Faktum är, att någon sådan
inställelse efter trettio dagar icke är känd. Denna order
lämnades obeaktad.4 Först längre fram på våren 1378 kom ett
1 Eulogium historiarum etc., III, s. 348. Den skrapa, som
universitetsmyndigheterna i Oxford fått i påvebullan (ovan, s. 11 f.), gjorde dem
naturligtvis icke medgörligare mot påvens anspråk.
= Ibdm, s. 348. Vice kanslern ställdes senare till ansvar och
fängslades, emedan han ansågs ha i någon mån fallit undan för påvens krav.
3 Krönikörerna klaga bitterligen över universitetets förfallstendenser,
ty man hade t. o. m. ifrågasatt, huruvida universitetet ens borde mottaga
påvens bulla. Walsingham, Hist. Angl., I, s. 345, utbrister därpå:
»Oxo-niense Studium generale! quam gravi lapsu a sapientiæ et scientiæ culmine
decidisti.» En liknande suck undslipper krönikören i Chron. Angl., s. 173.
4 Några veckor senare skrev Wyclif i De ver. S. S., I, s. 374, och
uppgav som förklaring till sin ohörsamhet, att han fruktade, att inställelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
