Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 6. Wyclifs stora bibelapologi och hans arbete om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
GUNNAR WESTIN
böra ingripa mot detta, emedan de troendes frälsning är att
finna i Skriften, emedan den är grunden för kyrkoläran och
emedan den är rättesnöret för bedömandet av irrläror och
häresi. »Modicus itaque error in isto principio posset inducere
mortem ecclesie.»1 Detta var en allvarlig slutsats, och det blev
så mycket nödvändigare att finna den rätta förståelsen av
bibeln. Gentemot invändningar hävdar Wyclif dess sanning och
följdriktighet och framhåller, att skriftutläggningen skall ske
enligt ordens klara mening. Han åberopar Augustinus, vilken
följde Skriften både i liv och lära, och redogör utförligt för den
store kyrkofaderns mening om bibelns tolkning och förstående,
om skenbara motsägelser och om bilder och liknelser. Wyclif
vill hålla på satsen sä säger Skriften (»scriptura sacra sic
lo-quitur») och böja sig därför, och detta bör ske även gentemot
de »nya doktorerna».2 Han faller åter tillbaka på Augustinus
och hans ord, att ali kunskap och ali vetenskap rikligen
förekommer i Skriften, att den förkastar allt skadligt och lär allt
nyttigt, att den innehåller ali moral, filosofi, logik och etik.
För sofisterna, som av någon motsägelse sluter till Skriftens
otillförlitlighet och osanning, citerar Wyclif Rom. 1:22: »dicentes
se esse sapientes stulti facti sunt». Han hade själv varit fången
i sådant och sökt fåfänglig berömmelse i skolspekulationer. Men
nu sökte han sanningen i Skriften, efter vilken t. o. m.
Aristoteles och hans filosofi måste bedömas och kompletteras. Han
förnekar icke, att Aristoteles var en stor filosof, som man bör
lära av, men man bör icke godtaga hans villfarelser utan
vederlägga och tillintetgöra dem. Så hade bl. a. »doctor profundus»
gjort, förklarar Wyclif, och här antyder han således åter en
förbindelse med Bradwardina. Ingen verklig filosofi är emot
Skriften, varken Aristoteles’ eller någon annans, ty ingen
villfarelse är filosofi. Filosofi och teologi strida icke mot varandra.
Kristus är den högste filosofen (»summus ergo philosophus,
ymmo ipsa sophia est Christus»)3, och så mycket mer bör man
böja sig för hans auktoritet, vilken framträder i den heliga
1 I, s. 2. (I detta kapitel betecknar jag De ver. S. S. och dess tre
delar enbart med siffrorna I, II. III.)
? I, s. 20.
3 I, s. 32.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
