Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 6. Wyclifs stora bibelapologi och hans arbete om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉER
2 I
kerna nämner han Pelagius och Abélard. Här gör Wyclif åter
ett anfall på präster och prelater, och han vänder sig till alla
kristna, även de världsliga herrarna, vilka böra lära känna
Skriften och försvara den, då det hos dem också ofta finns en
klarare förståelse för den än hos prästerna.1
I sjunde och åttonde kapitlen utreder han närmare, hur
motståndarnas mening, att Skriften icke är sann, leder till att
den kristna tron är ett bedrägeri och kyrkans lära det sämsta
kätteri. Han citerar utförligt Augustinus och kommer också in
på kristologiska frågor. Han angriper skarpt de okunniga och
»de moderna», som kalla Skriften falsk och absurd. Snart
kommer Wyclif också in på frågan om påven och hans
ofelbarhet, prästerskapet och fattigdomsidealet samt får där
anledning att vända sig mot sin gamle vän, »mixtim theologus»,
sannolikt Uhtred.2 Såsom vi tro på Jesus Kristus, böra vi
också tro på hans evangelium, säger Wyclif. Detta är den
»lex domini immaculata», som måste följas, och dess sanning
bestyrkes kraftigast av den inre erfarenheten. Wyclif gör sedan
en kort framställning rörande häresien, vilken han emellertid
utförligare behandlar i arbetets sista kapitel, till vilket vi senare
komma. Häresiens väsentliga kännemärke är, att den vänder
sig mot Skriften.
1 de följande kapitlen, 9—15, vilka, enligt Buddensiegs
uppdelning behandla Skriftens auktoritet, upprepar Wyclif
åtskilligt av vad han redan tidigare i arbetet sagt. I själva
verket är det mesta redan sagt förut, och här spinner han vidare
och argumenterar ytterligare för sina teser. Han talar åter om
Skriftens inre, verkliga mening, som, enligt Augustinus, blir
klar för den som beder3, och han förklarar, att
skriftförfalskar-nas strävan är att upphäva dess auktoritet. Han framhåller
åter, att man måste göra skillnad mellan Skriften som bok
betraktad och dess inre innehåll, vilket gör den till helig skrift.
’ I, s. 132 ff. Å s. 137 heter det: »et sic contra hereticos adversantes
scripture querunt subsidium brachii secularis, in quo viget plurimum fides
ecclesie, eciam intelligendo reccius ac darius fidem scripture, quam dati magni
prepositi". Kurs. av mig.
2 I, s. 153 f.
3 I, ss. 188, 202.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
