Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 6. Wyclifs stora bibelapologi och hans arbete om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
GUNNAR WESTIN
De exegetiska problemen behandlas också, och han anför fem
medel att nå fram till ett rätt förstående av bibeln. Återigen
kommer han in på de kristologiska frågorna, och för trons olika
sidor (qua creditur och quae creditur) redogöres. För Skriftens
auktoritet åberopar han nu Fitzralph i dennes De questionibus
Armenorum.r Skriftauktoriteten vilar ytterst på Kristi
vittnesbörd och överensstämmelsen mellan Gamla och Nya testamentet
rörande honom. Kristus är såsom kyrkans huvud trons
upphov, och han leder kyrkan i sanningen alltfort. Wyclif anför
flera andra bevis för Skriftens sanning, dels författarnas ingivelse
och fromhet och dels kyrkans erkännande och ordets verkan.
Tron på Kristus fordrar, att man också tror på hans apostlars
vittnesbörd. Wyclif riktar också kritik mot Muhammed och
hans ställning till Kristus och judendomen samt citerar Koranen.
Från Muhammeds förbud att kritisera Koranen går Wyclif över
till påvens förbud att kritisera hans och prelaternas makt, men
Kristus manade till aktgivande på de falska profeterna. Bibeln
är måttstocken även för påvliga påbud, och den tillåter
behandling av teologiska frågor. Här inflickar Wyclif sin
grundläggande teori om prästers och lekmäns inbördes ställning.2 Sedan
fortsätter han att i olika vändningar inskärpa sin lära om
bibeln som den fullkomliga och enhetliga gudsuppenbarelsen,
»procedens de ore dei». På denna grund har också Wyclif
byggt alla sina satser, förklarar han, och hade de kristna icke
den, hade de ingen auktoritet och saknade trosvisshet. Han
upptar andra av motståndarnas invändningar och avvisar dem
liksom också motståndarnas beskyllningar för orena motiv,
avundsjuka och fåfäng äregirighet. Om något sådant smöge sig in,
sörjde han däröver. Sanningen får icke förtigas, även om den
ljuder illa. Hans vördnad för Skriften ledde honom att söka
Guds ära och kyrkans bästa. Han vore besluten att tala ut,
och han citerade profeten Jesaja och riktade ett angrepp mot
’ I, s. 217. Se, KÅ 1936, s. 58, n. 3.
- I, s. 264: »Et confirmatur ex hoc, quod omnes Cristi sacerdotes
de-bent esse in temporalibus elemosinarii laicorum, sicut e contra laici ad
maiorem sui egenciam debent esse spirituales elemosinarii clericorum, ideo
debent reciproce cognoscere suam potestatem et debitum officium».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
