Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 6. Wyclifs stora bibelapologi och hans arbete om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
GUNNAR WESTIN
för de gamla bibelsanningarna är upphovet till allt ont i
kyrkan. Han talar också om det urkristna prästämbetet enligt
nåden och carismata. Återigen betonar han Skriftens höghet,
dess auktoritet över de mänskliga lagarna och dekretalerna
och dess betydelse som grundval för ali kristlig kunskap. Att
likställa påvedekret och kyrkolagar med Skriften är hädelse.
De äro betingade av sin överensstämmelse med denna. Kristus
är den högsta auktoriteten: »Nemo post Christum potest
pari-ficari in autoritate cum ipso.»1
Andra bandet av arbetet inledes med en avdelning, som
Buddensieg betitlat Skriftens gudomliga ursprung (kap. 16—19).
Emellertid kan man icke upptäcka någon klar begränsning till
detta ämne, utan här som tidigare är Wyclif inne på olika
frågor, upprepar sina teser och argumenterar för att stödja dem
gentemot sina motståndare, vilka angripa Kristi lag och Kristus
själv. Han hävdar åter bibelns sanning, och när man sagt, att
även han förut förklarat Skriften vara falsk, återkallar han nu
detta, om han verkligen gjort sig skyldig till ett sådant
yttrande.2 Därefter utreder han lögnens väsen enligt Augustinus,
Thomas och andra kyrkolärare och fastslår, att varje form av
lögn är synd. Skriften berättar visserligen om lögn och
falskhet men dömer dem som synd. Mot stämplandet av bibeln
som öppen osanning böra alla kristna, främst påve, biskopar,
universitetsmyndigheter och präster protestera.3 Men i stället
bekämpa biskoparna den evangeliska sanningens förkunnare.
Wyclif kommer sedan in på frågan om de eviga straffen,
alltings återställelse och skärselden. Om bibeln icke vore sann,
skulle syndaren leva kvar i Sina synder och icke frukta straffen.
Skärseldsläran är Wyclif däremot tveksam inför och antyder, att
den kan vara ett fromt bedrägeri.4 Återigen uppkallar han de
världsliga furstarna att taga sig an Skriftens sak och försvara
dess gamla mening. Sin uppgörelse med motståndarna fortsätter
han. Intressant är att se, att han här även vänder sig mot
Fitzralph i en ganska utförlig polemik i frågan om Skriftens
’ I, s. 407.
2 II, s. 5.
3 II, s. 43.
J II, s. 56.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
