Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 6. Wyclifs stora bibelapologi och hans arbete om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉER
2 I
nämnda kapitlet. Han angriper därvid biskopars och prästers
världslighet och penningkärlek och målar dåliga prästers
för-syndelser enligt 2 Tim. 3: 2 ff. Beskrivningen av de falska
herdarna fortsätter även i det följande kapitlet.1 Det är en ganska
dyster beskrivning, och man förstår, att Wyclif hade levande
förebilder. Gentemot dessa manar han fram Israels profeter
och anger, att omvändelse är möjlig, ty predestinationen
upphäver icke viljefriheten. I detta sammanhang citerar han
Brad-wardina, ty detta var ju den punkt, där de hade mycket
gemensamt.2 Efter den mörka beskrivningen av dessa
pseudo-pastores suckar Wyclif till Gud, att han måtte bli i stånd att
göra ett slut på detta elände i kyrkan.3 Därefter följer en rad
gensvar på invändningar, varvid han ytterligare yrkar på
predikan till uppbyggelse, vilket kan ske endast på modersmålet.
Prästens sedliga vandel är en förutsättning för hans gärning,
men nu äro klerker och munkar »summi proprietarii et contra
regulam Cristi mundo dediti».4 Nu skilja sig icke abboter och
biskopar i detta fall från världsliga herrar. Både munkar och
världspräster törsta efter äreplatser och egendom. Präst blir
man icke genom en biskops invigning, så framt icke Gud först
invigt vederbörande. Därefter kommer Wyclif åter till Skriftens
absoluta auktoritet, av vilken även påven är bunden, då den är
den ofelbara och nödvändiga sanningsnormen. Han uppehåller
sig sedan vid celibatsfrågan och förklarar, att i urkyrkan
monogami praktiserades bland prästerna, och så hade det fortsatt
intill denna dag i den österländska kyrkan, tillägger han. Att
leva i äktenskap är icke okyskhet, och det är bättre för
prästerna att leva under de äktenskapliga förpliktelserna än att efter
avgivet kyskhetslöfte ha otillåtna förbindelser utan äktenskap.
Därför är prästäktenskapet tillåtet.5 Vällust, lyxbegär och
girighet skada kyrkan mer. Varför bestraffas icke dessa synder?
’ II, s. 208 ff.
- II, s. 224.
3 II, s. 232: »O, si dens dederit michi cor docile, perseverantem
con-stanciam et caritatem ad Cristum, ad eius ecclesiam et ad membra diaboli
■ecclesiam Cristi laniancia, ut pura caritate ipsos corripiam! quam gloriosa
causa föret michi presentera miseriam finiendi!»
1 II, s. 249.
5 II, s. 263.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
