Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 6. Wyclifs stora bibelapologi och hans arbete om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
GUNNAR WESTIN
Så slutar Wyclif verkets andra del med att återigen framhålla,
att Kristi lag är tillräcklig för kyrkan, liksom den var i
ur-kristendomen, men att det dock är nyttigt att studera den
kanoniska rätten, i den mån lex evangelica där kommer till uttryck.
Den tredje stora delen av De veritate sacrae Scripturae
börjar med en fråga, som Wyclif tidigare behandlat, vilket han
också själv säger. Han tar upp tesen, att det är tillåtet för
lekmän att indraga kyrklig egendom. Sedan utför han detta
ungefär så, som vi redan lärt känna det, ehuru i skarpare
tonfall: klerus och munkar missbruka egendomen, leva i synd och
lia ingen rätt till vad fromma lekmän en gång givit till
kyrkliga ändamål. Varken tionde eller andra inkomster böra gå till
en person, som icke fyller sina andliga förpliktelser. En präst,,
som med orätt tillgodogör sig kyrkans egendom, är en avfälling
och kättare. Lekmän ha i vissa fall också domsrätt över
klerker, ty även Kristus och apostlarna erkände lekmännens
domstolar. Wyclif tillerkänner de världsliga herrarna makt att
ingripa, när det gäller kyrkoegendomen, och han anser, att
både-biskopar, munkar och världspräster kunna prövas, och om de
icke hålla måttet, berövas sina ekonomiska förmåner.1 Man
säger, att Englands konung icke är konung över hela riket, utan
en stor del är under »döda handen», och över den är påven
herre. Det är dock icke så, konungen är herre i sitt land..
Biskopar, som icke inskrida mot ovärdiga präster, böra avsättas,,
och lekmän böra företaga åtgärder mot prästerna i fråga, och
särskilt böra konungar och furstar åtaga sig saken, om
biskoparna försumma att göra det. Förfallet inom kyrkan beskriver
Wyclif i mycket mörka färger.2
Men om nu lekmännen indraga kyrkoegendom, få då
prästerna vägra de ohörsamma lekmännen sina andliga tjänster?
Härpå svarar Wyclif nej, ty enligt Guds förordning skola de
andliga tjänsterna utföras även åt fiender. Exkommunicering
får icke ske för ekonomiska syften, även om man kan åberopa
någon punkt i den kanoniska lagen, ty ingen lag, som går emot
’ III, s. 16. Han bevisar bl. a., »quod seculares domini tenentur
subtrahere elemosinas suas a quibuscunque episcopis, religiosis vel clericis.
possessionatis, posito, quod sunt eis notorie criminosi».
2 III, s. 34.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
