Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 6. Wyclifs stora bibelapologi och hans arbete om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉF.R
59
mening, icke heller innehavare av något ämbete där, men han
har vissa uppgifter att utföra inom denna kyrka. Jesus utvalde
ju också Judas, som han betecknar som en djävul. Även här
åberopas Augustinus. Svårigheten gäller, anser Wyclif, huruvida
den icke-predestinerade prästen erhåller character ordinis, en
fråga, som bereder honom vissa svårigheter. Han söker bevisa,
att de predestinerade och »presciti» få denna karaktär, denna
stämpel, på olika sätt. leke alla tjänster i kyrkan äro heller
lika, några äro tidliga och andra eviga, och de
icke-predestinerade kunna tjäna andra, t. ex. med administrering av
sakramenten. Att de äro »presciti», betyder ju icke med nödvändighet,
att de leva i dödssynd. Snart nog kommer Wyclif in på frågan
-om den kyrkliga egendomen, och där är naturligtvis den nämnda
predestinationsläran mycket användbar. Ingen, som icke är
medlem i den sanna kyrkan, är berättigad till sådan egendom.1
Lekmännen böra icke bekymra sig över sin egen tros beroende
av prästens ställning, ty tron kan kanske bestå utan sakramenten,
•och vidare kanske Kristus ersätter, vad som brister hos prästen
vid hans ämbetsutövning. Efter att ha ånyo kritiserat prästerna
för deras kärlek till egendom och höga tjänster glider han in
på frågan om under och reliker. Man trodde för mycket på
mirakler, och han förklarar sig tro, att det är djävulen, som
förvillar folket med dessa tecken.2 Han vänder sig också mot
reliktron och det onda, som följer av den. Djävulen har alltid
fört människor till en skrymtaktig helighet genom yttre ting
■och tecken.
Det tjugonde kapitlet är en utläggning av Ordspråksbokens
31:10—31 och är en allegorisk framställning rörande kyrkan,
•de predestinerades församling. Den bygger på Augustinus’
utläggning av samma verser. I tjugoförsta kapitlet tar Wyclif
åter upp sina mellanhavande!! med opponenten. Det gällde
■bl. a. prästens character ordinis och tydningen av ett uttalande
i frågan av Bonaventura. F. ö. citeras naturligtvis Augustinus
1 Ibdm, s. 450. Då man dock icke med säkerhet kan veta, vern som
tillhör de utkorades samfund, har även en »prescitus» rätt till egendom,
när han är i nåden »secundum presenten! iusticiam». Ibdm, s. 468.
2 »Credo quod illusio diaboli in talibus signis excecat populum.»
Ibdm, s. 465.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
