Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 6. Wyclifs stora bibelapologi och hans arbete om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
GUNNAR WESTIN
och även Anselm. Wyclif räknar även i detta fall med Guds
fördolda verk, det är han, som förlänar »sacerdotalem
caracte-rem», men när och hur detta sker, veta vi icke.1 Här påpekar
han också, att det urkristna ämbetet endast omfattade präster,,
biskopar och diakoner. I det tjugoandra kapitlet uttalar sig
Wyclif om böner för de döda, men han anser liksom Augustinus,
att det icke är någon mening med att bedja för de förtappade.
Kyrkan beder för alla människor, men bönerna ha betydelse
endast för de utkorade. Om olika ceremonier yttrar sig Wyclif
med återhållsamhet. I arbetets sista kapitel tar han upp en
viktig fråga, avlat och absolution a pena et culpa, angående
vilken det synes råda felaktiga uppfattningar bland folket,
förklarar han.2 Avlaten är Guds gärning: »Est enim omnis
indul-gencia actus indulgentis, ita quod indulgencia non sit aliud nisi
habentem ad hoc potenciam indulgere, et est indulgere gratis
concedere.» Det tillhör Gud allena att förlåta synder, men
teologer och kanonister ha gjort det till ett efterskänkande av
straff, och denna föreställning bygger på läran om en outtömlig
skatt av överflödande förtjänst, över vilken påven disponerar.
När påven eller hans biskopar utdela av denna skatt, då
meddelar han indulgenser eller avlat. I denna fråga citerar Wyclif
Thomas, Bonaventura och andra. Själv argumenterar han mecl
skäl för och emot och framställer slutligen sin egen mening.
Syndaförlåtelse för penningar skulle innebära, att Gud sålde
rättfärdighet, men Gud kan icke förlåta synder utan satisfaktion.
Då kan icke heller påven göra det. Men vi veta, säger Wyclif,.
att påven och kardinalkollegiet ofta misstaga sig även i
trosfrågor. Kristi och helgonens förtjänster äro icke tillgängliga
på detta sätt, och helgonen ha icke ens förtjänst nog för sig
själva, »nisi quod Deus ex infinitate gracie sue acceptat merita
illa de congruo».3 Någon sådan makt att ge avlat har Gud
icke gett påven, och denne kan heller icke avgöra, vem som är
värdig inför Gud. Om påven kan efterskänka en del av
botgöringen, kan han också efterskänka det hela, men ali denna
påvens makt är rena inbillningen.
’ Ibdm, s. 515.
* Ibdm, s. 549.
3 Ibdm, s. 565.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
