Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 7. Ogynnsammare läge för Wyclifs reformplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
GUNNAR WESTIN
börden av den hyllning och ära (sentenciam honoris), som man
är skyldig konung och prästerskap. Här och var kommer
Wyclif till sina stående anklagelser mot prästerskapet, t. ex. då
han skarpt angriper prelaters världsliga tjänster och den ära de
därigenom skaffa sig, medan de försumma sina egentliga
uppgifter som präster.1 Härvid kommer han också in på frågan
om påvens och kejsarens inbördes ställning, då han utlägger
yttranden av Innocentius III, Gregorius I och Bernhard.
Slutsatsen blev, att kejsarens överhöghet över påven i världsliga
ting motsvarades i England av konungens myndighet över
prästerskapet.2 Wyclif utlägger också dekretalernas framställning
om prästernas högre, andliga position i förhållande till världsliga
furstar. Här åberopar han åter Bernhard. Mot bakgrunden av
fornkyrkans enkla förhållanden tecknar Wyclif förfallet i sin egen
tids kyrka.
1 det följande kapitlet beskriver Wyclif en konungs plikter
som människa, familjeöverhuvud och konung. Han inskärper
vikten av visdom och gudsfruktan, konungen måste undervisas
i Guds lag, och lärare måste finnas, ty denna lag är tillräcklig
för styrande av vilket rike som helst.3 Konungens husfolk
består av präster, soldater och tjänare. Prästerna skola bistå
konungen. I England har konungen visat sig mycket frikostig
mot biskoparna, därför äro de så mycket mer klandervärda, om
de icke fullgöra sina plikter. Konungen måste tillse, att de icke
förfalla till simoni och världsliga tjänster, och det vore bättre
att indraga kyrkans egendom och skaffa lämpliga
lekmanna-ministrar.4 Konungen måste också tillse, att prästerna äro väl
* Ibdm, s. 27 ff.
2 Ibdm, s. 37: »Rex enim reservavit sibi in vacacionibus, in
eleccioni-bus et in castigacionibus deri sui, super collatis elemosinis dominium
singulare.» Klarare kunde knappast Wyclif sammanfatta sin åsikt om
konungens herravälde i kyrkan. Jfr också s. 142 f.
3 Ibdm, s. 49: »Lex ista est per se sufficiens ad regendum
quamcum-que rem publicam», men den innehåller svårigheter, som endast teologer
kunna reda ut. Jfr s. in, där Wyclif förklarar, att Skriften också är
tillräcklig norm för kyrkan både i fråga om förkunnelse och disciplin.
4 Här vänder Wyclif sig emot det vanliga förfarandet, att konungen
insatte höga prelater i statens tjänster, såsom ministrar och dylikt, och
därigenom undgick särskilda utgifter för statskassan, enär dessa prelater
hade sina stora inkomster från de kyrkliga beneficierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
