Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 7. Ogynnsammare läge för Wyclifs reformplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
GUNNAR WESTIN
När Urban VI i april 1378 valdes till Gregorius’ efterträdare,
skedde detta under påtryckning från befolkningens sida. Urban
var italienare, och det visade sig snart, att han icke alis var
benägen för en återflyttning till Avignon, och dessutom stötte
sig kardinalerna på vissa kärva drag i den nye påvens karaktär.
Han visade också ett positivt intresse för reformer, och såsom
vi ovan sett, hade även Wyclif hyst vissa förhoppningar på den
nye påven.1 Emellertid kände sig de franska kardinalerna allt
mindre tillfreds med vistelsen i Rom och med Urban. Följden
blev, att man beslöt förklara valet ogiltigt, då det skett under
påtryckning och hot. Därpå valdes Robert av Genève till påve,
Klemens VII. Valet skedde den 20 sept. 1378, och så fanns
åter en av franska intressen stödd påve. Hans residens blev
Avignon, där han dock icke drog in förrän i juni följande år.
Det tog sin tid även för fransmännen att bestämma sig för
Klemens.2 Rom-påven däremot var klar med honom snart nog:
i november 1378 slungades också bannstrålen mot de avfälliga
kardinalerna. Den stora två-påve-striden hade börjat, och den
upprätthölls till stor del av rivaliserande staters politiska
intressen. Gränsen mellan de »urbanistiska» och de »clementistiska»
länderna bestämdes i hög grad av politiken. Naturligt var
därför, att man skulle finna England på Urbans sida, medan
dess gamla fiender Frankrike och Skottland höllo sig till
Klemens. Det var därför ett politiskt intresse för England att
stödja Rom-påven. Dennes kamp mot Avignon-kurian och
Frankrike blev ett stöd åt England. Detta var det nya och
viktiga i Englands förhållande till Rom.
Emellertid bör man icke här draga förhastade slutsatser.
Någon entusiasm för Urban eller något positivt intresse för att
i praktiken hjälpa honom kan man icke spåra i den engelska
politiken.3 Det blev mest i de inre kyrkliga förhållandena, man
1 Se ovan, s. 53. I De -potestate pape, s. 233, återger Wyclif ett rykte,
att kardinalerna hade revolterat mot Urban, emedan han sökt hålla dem
till ett apostoliskt liv (»limitavit eos ad vitam apostolicam primevam»).
2 N. Valois, La France et le grand schisme doccident, I, redogör
noga för dessa frågor.
3 Till denna fråga, se Max Wagner, Die englische Kirchenpolitik
unter König Richard II (1377—1399); och H. H. Walker, Die
Kirchenpolitik Englands unter Richard dem Zweiten, I. Båda äro inauguraldisserta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
