Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 7. Ogynnsammare läge för Wyclifs reformplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉF.R
87
världsliga herrarna.1 leke heller tar han längre hänsyn till
tiggarmunkarna, med vilka han länge samverkat, utan nu kastar
han loss även där. Detta skedde nog icke utan hjälp från
deras sida. De voro i regel påvetrogna, några av dem hade
blivit hans motståndare i spänningen mellan realism och
nomina-lism, och under detta år, 1379, hade det dessutom blivit
uppenbart, att Wyclif var på glid från den rätta nattvardsläran.2
Redan i De civili dominio, II, spårar man en åtstramning från
Wyclifs sida mot ordnarna, vilket ändå mer framträder i del
III, och såsom vi ovan framhållit, torde brytningen med
fran-ciskanen Woodford, Wyclifs tidigare vän, vara avsedd i De
veritate sacrae Scripturae’1’. I De Ecclesia ger han sitt erkännande
åt tiggarmunkarna, för att de bekänna sig till fattigdomsidealet,
men de försumma att predika sanningen, förklarar han.4 I De
1 De simonia är den tionde volymen i Stimma och till omfånget icke
stor. Mycket av dess innehåll är förut känt från andra skrifter. Enligt
sin egen uppgift i De veritate S. S., III, s. 310, tänkte Wyclif redan då
utförligare behandla frågan om simonien, men detta blev uppskjutet. Först
i slutet av 1379 torde De simonia lia varit färdig. Se Dziewickis inledning,
ibdm, s. xiv. En hänvisning å s. 110 till De eucharistia, torde vara en
senare interpollation. Den kan icke gärna innebära, att De simonia skrevs
efter De eucharistia, vilken sannolikt är från senare delen av 1380. Egent
ligen är det egendomsfrågan, som det gäller även i denna skrift. Påvars
och prelaters rikedom och världsliga makt är simoni. Hela
tillsättningsförfarandet, provisioner, reservationer, patronatsrätt, liksom de ekonomiska
pålagorna, annater och avgifter, pluralism och sinekurer — allt har här
blivit en form av simoni. Än en gång försöker han vädja till furstarna och
de världsliga herrarna, ss. 44, 93, 98 ff. Att påven skulle reformera dessa
förhållanden, vore ett mirakel; »ilhid föret inopinatum et inmensum
mira-culum» (s. 93). Hellre tror han på den världsliga makten, men största
tillförsikten har han nu till folket självt, vilket bör indraga sitt tionde och
sina avgifter. Även vid val tillerkännes folket medverkan (s. 42). Denna
vädjan till folket med den uttalade förhoppningen, att detta är den
möjligaste utvägen, visar vad vi redan sagt, nämligen att Wyclif nu beslutat gå
från kyrkopolitisk hovpolitik till verksamhet på bredare basis ute bland
folket.
2 Denna sak behandlas i nästa kapitel.
3 Det vore bäst, att inga ordnar funnes: De civ. dom., II, s. 165 f.,
och III, passim. Del III börjar med en utredning rörande ordnarna. Om
Woodford har förut talats. Jfr De ve?-itate sacrae Scripturae, I, s. 345 ff.
4 De Ecclesia, s. 429 f. Tiggarmunkarna kämpade icke mot de kyrkliga
egendomsförhållandena. Ibdm, s. 460 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
