Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 8. Nattvardsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T 20 GUNNAR WESTIN
av vilka några äro bevarade. Som var att vänta, kommo
tiggarmunkarna fram i frontlinjen. Franciskanmunken Johannes
Tis-sington sammanfattade sin vederläggning i en rätt lång
bekännelse1, och augustinmunken Thomas Winterton, som varit
en nära vän till Wyclif, skrev en Tractatus qui vocatur
Absolutio.’1 Därjämte nämnas några andra, som uppträdde mot
Wyclif, men om det skedde nu vid nattvardslärans
debatterande, framgår icke.3 Wyclif blev icke heller nu svaret skyldig.
Det kom, tillika med annat, i hans sista clel, den tolfte, i Summa,
Tractatus de blasphemia. Men då hade han ännu en sak att
behandla, en mycket allvarlig sak, nämligen bonde- och
lant-arbetarupproret försommaren 1381.
Revolutionsrörelsen, som nådde sin kulmen i juni 1381,
var den förtryckta lantbefolkningens resning mot herrarna i vissa
delar av England. Att Wyclif-rörelsens hätska motståndare
skulle begagna det givna tillfället och skylla hela den brutala
resningen på Wyclifs läror och hans anhängares verksamhet, är
lika begripligt, som att reformationens motståndare i mitten av
1520-talet skulle på liknande sätt utnyttja bondeupproret i
Tyskland.4 Det är ingen tvekan därom, att det främst var sociala
missförhållanden, som voro orsakerna till upproret.5 Alltsedan
1 Ibdm, ss. 133—180: »Incipit Confessio Magistri Johannis Tyssyngton
de ordine Minorum.» Även Tissington hade varit medlem i
Berton-kom-missionen. Han var »regens» bland franciskanerna, och Ettlog. hist., III,
s. 351, berättar om hur man i Oxford vände sig emot Wyclifs lära, »et
præcipue regens Fratrum Minorum hane doctrinam redarguit potenter».
Om honom, se också workman, a. a., II, s. 144.
2 Fasc. Ziz., ss. 181—238. Detta var ett väl utarbetat aktstycke i en
behärskad ton.
3 Ibdm, s. 241.
4 J. Stevenson, The Truth about John Wyclif, s. 61 ff., följer
okritiskt krönikörerna och de polemiska historierna, och därför blir hela
upproret för honom »the natural result of the teaching of John Wyclif» (s. 82).
5 Krönikorna berätta om bondeupproret, men det är en färgad bild
man får. Se t. ex. Hist. Angl., I, s. 453 ff.; II, s. 1 ff.; Eulog. hist., III,
s. 351 ff.; Chron. Angl., s. 285 ff.; Chron. Henrici K?iighton, II, s. 130 ff.
Alla förut nämnda historiska översiktsarbeten för denna tid ägna stor
uppmärksamhet åt frågan. Särskilt bör man dessutom beakta Trevelyans
förut a. a., passim, samt Powell-Trevelyan (utgivare), The Peasants
Hising and the Lollards. (Dokument.) Viktiga äro Charles Oman, The
Great Revolt of 1381 och A. G. Little, The Grey Friars iti Oxford. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
