Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 8. Nattvardsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS RF.FORMIDÉF.R
I T Q
seculares dominos taliter attemptare».1 Men även om folket
farit vilse, fanns det missförhållanden, som borde rättas, för att
sådana övergrepp skulle förebyggas. leke heller borde herrarna
öva våld på folket utan visa barmhärtighet.2 Vad de
världsliga herrarna förlorade genom en ändring av missförhållandena,
kunde kompenseras genom prästerskapets indragna egendom.
Så skulle fred inträda, kyrkan befrias från rikedomens bördor,
de dåliga prästerna få sitt straff och folket bliva hjälpt.
Egentligen voro dessa uttalanden ett tämligen klart
partitagande för de upproriska skarornas sak. Detta innebar vissa
risker, men varken andliga eller världsliga makthavares brutala
hämnd över bonde- och arbetarskarorna kunde förmå Wyclif att
uppge sina reformsträvanden. Det radikala onda i stat och
kyrka var för honom alltfort kyrkomännens egendom och deras
höga statstjänster. Detta innebar också en oförrätt mot folket,
som fick bära tunga bördor. Trots sitt försvar för de idéer,
som lågo bakom upproret, och t. o. m. för dess karaktär av
rättmätigt straff lämnades Wyclif dock i fred i den
framsve-pande hämndeaktionen mot rebellerna.
För övrigt utmär-ker sig De plàsphemia för ett häftigt språk,
tonen är långt skarpare än i De apostasia, med vilken den
sakligt hör samman.3 Som helhet betraktad utgör De blasphemia
en mycket skarp uppgörelse med simonien, vinningslystnaden
och förfallet bland präster och munkar. Berton-kommissionens
dom och upproret aktualiserade allt. Wyclif börjar med påven
och kurian och fortsätter ned till det lägre prästerskapet Alla
klandras bitterligen för sina försyndelser och sin »hädelse».
Många anse, säger Wyclif, att roten till denna blasfemi är att
söka hos den romerska kurian. I olika vändningar framträder
1 Ibdm, s. 197. Jfr s. 198.
3 Ibdm, ss. 197 f., 267. Om förhållandet mellan herrarna och deras
underlydande hade Wyclif tidigare skrivit, som ovan sagts. Jfr De Servitute
civili et dominio seculari (Op. min., s. 145 ff.). I en skrift på engelska, Of
servants and Lords (Unprinted Works, s. 226 ff), behandlar han saken och
vänder sig med skärpa mot dem, som menade, att en kristen icke skulle
tjäna andra, och citerar därvid flera bibelställen.
3 Redan i De simonia angav han samhörigheten mellan simoni,
apos-tasi och blasfemi, och i slutet av De blasphemia, s. 288, återkommer
samma treklang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
