Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 8. Nattvardsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS RF.FORMIDÉF.R
I T Q
över dessa tiggarmunkars makt som lärare och biktfäder, dels
ute bland folket och dels bland de världsliga herrarna.1
Fördenskull kritiserar han också biktförfarandet och
exkommuni-ceringen. Han förkastar icke bikten, men den bör ske frivilligt
och efter vars och ens behov. Oronbikten är icke nödvändig,
laterankonciliets 1215 beslut är en rent mänsklig förordning.
Man bör heller icke bikta för en ovärdig, med simoni besmittad
präst, och den egentliga boten sker inför Gud, såsom Johannes
döparen predikade den enligt Matt. 3.2 I nattvardsfrågan ger
icke Wyclif något nytt i detta arbete, han försvarar sig själv,
och dessutom riktar han häftiga angrepp mot Antikrist och hans
lärjungar, vilka driva sin häresi i frågan.3 Aven sakramentalier
i den lägre kulten behandlar han i förbigående.4
I slutet av arbetet anger Wyclif status controversiae i tre
punkter. Han angripes, säger han, för tre åsikter: för sin
mening om det religiösa lägets förbättring, för sin lära om kyrko-
1 Man kan gott säga, att De blasphemia väsentligen riktar sig mot
tiggarmunkarna. Genom sin devotion för påven och kurian (se t. ex. ss.
31, 231) upprätthålla de deras anseende; i stället för att enligt sina
grundprinciper yrka på prästerskapets avstående från egendom stödja de deras
kamp för att behålla den (se t. ex. ss. 84, 266); de hata varandra inbördes,
men de förena sig mot dem, som söka reformera kyrkan s. 91); de föra ett
dåligt liv, äro slappa biktfäder och dåliga rådgivare (ss. 215, 167, 201, 203 ff.);
de draga till sig stora penningsummor och äro en fara för staten (ss. 213,
215). 1 dessa sina mycket häftiga angrepp på tiggarmunkarna åberopar
Wyclif sig också på Fitzralphs förut omnämnda kritik av dem (s. 232 ff.).
2 De blasphemia, s. 132. Jfr s. 121. Ett närmare studium av Wyclifs
lära om boten skulle föra oss in på hans dogmatiska åskådning, vilket här
icke är syftet. Han behandlar saken ganska utförligt i detta arbete,
särskilt i kapitlen 8—11. Jfr också ovan, s. 107, samt föregående kapitel,
s. 80 f.
3 Vi ha redan nämnt hans refererande till domen över hans
nattvardslära (ovan, s. 109 not. 4, 5), och det är tydligt, att han är högst irriterad
av motståndet och Berton-kommissionens anatema. Någon måste t. o. m.
lia ansett, att Wyclif som häretiker omedelbart skulle brännas, enligt s.
73 lf. Det skulle lia varit en biskop, en f. d. tiggarmunk, som ville driva
Wyclif att svara ja eller nej på frågorna, för att denne, sedan domen fällts,
skulle lida en kättares död. Till detta ger han ett skarpt svar, och han
uppmuntrar sig själv och sina vänner med följande å s. 107: »Omnes
maledicciones diaboli vel censure anticristi non potuerunt nocere fideli, dum
credit in Jesum.»
4 Ibdm, s. 258 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
