Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 9. Guds ord på engelska språket. Förkunnelse och översättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS RF.FORMIDÉF.R
I T Q
görande världsklerus, liksom detta eljest starkt framträder i
De blasphemia. Nu hade påtagligen hans lärjungar inom
prästerskapet fått lida även i ekonomiskt avseende, och han
manar »diakoner och klerker» att icke ligga vakna om nätterna
och bekymra sig för kläder och föda, ty Gud förser med vad
som behöves.1
Huruvida lekmän voro ute som predikanter viel denna tid,
är svårt att fastställa. I anklagelseakterna finner man icke
uppgift om lekmannapredikan men väl olicenserad förkunnelse.
Osannolikt är det dock icke, att lekmän redan tidigt funnos
bland predikanterna, ty Wyclifs argumentering för det allmänna
prästadömet var sådan, att åtskilliga ivrare lätt nog kunde ha
funnit det i sin ordning att gå ut som »viri evangelici» för att
sprida Guds ord bland sitt folk.2 Att detta skedde senare, är
1 Ibdm, s. 286. Där använder han uttrycket »diaconi sive quicunque
clerici». Det var medlemmar av det lägre prästerskapet, som bildade kärnan
i kretsen av »fattiga präster».
2 Vi ha tidigare på flera punkter sett, hur Wyclif gör det allmänna
prästadömets idé gällande. Principiellt tillerkänner han varje verklig kristen
rätt och plikt att göra Guds ord känt. Se t. ex. De ver. S.S., II, ss. 147 ff.,
156 f., 242. Jfr De Ecclesia, ovan s. 51 ff. Om Wyclif tog några mått och
steg för att i praktiken tillämpa detta, veta vi icke med visshet. Lechler,
a. a., I, s. 412 ff, har konstruerat utvecklingsstadierna i Wyclif-lärjungarnas
predikoverksamhet och talar om ett slags prästseminarium i Oxford, där
Wyclif undervisade sina lärjungar och sedan sände ut dem. Detta kan icke
styrkas av några dokumentariska belägg. Han har också tyckt sig finna
bevis för att lekmän voro engagerade som predikanter, s. 419 ff. Han
anför två ■ bevis, vilka icke äro bärande. Det ena är Dialogus, s. 54, där
Wj’clif förklarar, att en olärd (»unus idiota») kan vara till större nytta för
kyrkan med sin förkunnelse än många, som studerat, »quia seminat
humi-lius et copiosius legem Christi tam opere quam sermone». Detta bevisar
givetvis icke, att det var fråga om lekmän, utan endast bestyrker, vad förut
sagts, att det var lägre klerker, som slöt sig till Wyclif. Man får
nämligen icke förbise, att det lägre prästerskapet i mycket stor utsträckning
verkligen var olärt. Tiggarmunkarna berömde sig däremot gärna av sin
lärdom, och Wyclifs underkännande av lärdomens betydelse för Guds ords
förkunnelse måste ses i ljuset härav. F. ö. har Lechler förbisett, att Wyclif
själv på samma sida upplyser om att det gäller sacerdotes simplices, ett
uttryck som i W:s mun icke kan gälla lekmän, icke ens om de genom
honom skulle fått irreguljär ordination. — Det andra av Lechlers bevis för
lekmannapredikan återfinnes i Sermones, II, s. 64, där Wyclif framhåller
sin syn på den andliga utrustningen för tjänsten i kyrkan, enligt urkristna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
