Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Holger Wichman, Biskop Thomas av Strängnäs och hans politiska verksamhet före Engelbrekts död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BISKOP THOMAS AV STRÄNGNÄS
2 O I
vårt rikes blinda menighet en ondskans och förstörelsens eld.
Men måtte ärones Gud, som sänt kärlekens eld till världen,
ingjuta sin heliga nåd att utsläcka denna farliga eld, att den ej
må växa till det omåttliga, till vilket ni för Guds fromhets skull
må vilja använda all den omsorg och varsamhet, ni kunna, då
vi här äro upptagna med annat.» I dessa meningar skildras
Engelbrektsupproret såsom ett folkupplopp, ett bondeuppror, av
vilket kyrkan kunde frukta det värsta, om man också icke därav
behöver förutsätta någon religiös radikalism, liknande husiternas.1
Utom Engelbrekts personlighet var det den stora skillnaden
mellan kontinentens livegna och Sveriges fria bönder och den
säregna regeringsformen med en enväldig konung i ett annat land
jämte en nästan obefintlig regeringsmakt i rådets händer, som
gjorde det svenska upproret olikt kontinentens folkrörelser.
Rådsherrarna sökte tydligen på mötet i Vadstena, dit även
biskoparne Sigge och Thomas anlände, att bibehålla den
medlande linje, de under de föregående åren hävdat. Dit kom
även Engelbrekt, och den märkliga, omstridda scenen, då
folkhövdingen tvingar rådet att skriva uppsägelsebrevet till kung
Erik, utspelades. Även om Karlskrönikans skildring bygger på
uppsägelsebrevet2, bestyrkes dess uppgifter av biskop Knuts
och Linköpingskapitlets återkallande av sin fullmakt för biskop
Nils i Växjö att vara dess prokurator vid konciliet i Basel.
Jämte två andra biskopar och rikets förnämare rådsherrar bade
Knut genom lekmannahand tillfångatagits och genom våld och
fruktan tvungits att uppsäga konungen tro och lydnad.3 En
strid har tydligen stått, varvid Engelbrekt ej varit alltför
hänsynsfull, innan stormännen och biskoparna låtit enrollera sig i
företaget. Detta har uppenbarligen ej skett, förrän de fått
visshet om att Engelbrekt icke ämnade krossa stormännens
’ Sjödin, a. a., s. 199.
2 i. Andersson, Källstudier till Sveriges historia 1230—1436, Lund
1928, s. 281 f. lönnroth, a. a., s. 107. Annorlunda schück, a. a., s. 134,
Kumlien, a. a., s. 282 ff.
3 Akter s. 133. Att däremot det lägre prästerskapet och speciellt
Uppsala domkapitel tidigt tog parti för resningen synes obestridligt. westman,
a. a., s. 57, Söderlind, a. a., s. 88, G. Carlsson, art. Christoforus
Lau-rentii, i SBL.
15 — 36293. Kyrkohist. Årsskrift 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
