Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Rudolf Thiel, Den unge Luther (Docent Sigfrid von Engeström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 S 2
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
— den genuina lutherska åskådningen. Han menar, att ingen av
Luthers senare böcker når upp till romarbrevsföreliisningarna i fråga
om »inre slutenhet och klarhet» (s. 229). Den djupaste meningen
med Luthers reformerade kristendom skall vara innesluten i läran
om resignatio ad infernum. »På det tredje, högsta stadiet befinna
sig de, som också i verkligheten foga sig i helvetets lott, som också
kanske mången gör i dödsstunden. Dessa renas fullständigast från
den köttsliga klokheten och från egenviljan, de älska icke längre
Gud med syndigt begär, icke mera för sin frälsnings skull, för den
eviga vilans skull, för att undgå helvetet, utan de älska Gud för
Guds skull, att hans vilja obetingat må ske» (s. 233). Enligt Luthers
åskådning i romarbrevsföreläsningarna skall det verkliga tecknet på
utkorelse vara ovissheten om utkorelse. »Och att uthärda denna
ovisshet, att trotsa den, och att jubla över den i förkrossad
hängivenhet åt Guds okända vilja är denna tros fulländning», säger
Thiel.
Fastän de förnämligaste auktoriteter kunna åberopas för denna
åsikt, är undertecknad böjd att starkt ifrågasätta dess riktighet. Det
är icke alldeles likgiltigt, att även dess anhängare medgiva, att
Luther aldrig senare framlagt sin ståndpunkt med »samma slutenhet
och kraft». Holl menar, att Luther som reformator av pedagogiska
skäl frångått denna lära, som skall ha varit hans egentliga
reformatoriska upptäckt. Dessa erkännanden förråda, att det är mera ett
värdeomdöme än ett strängt historiskt omdöme, då
romarbrevsföreläsningarna göras till Luthers egentliga åskådning. Faktiskt har den
senare Luther väsentligt modifierat sin ståndpunkt.
Det kan icke gärna förnekas, att atmosfären i
romarbrevsföreläsningarna är en helt annan än t. ex. i Von den guten Werken,
där tron omskrives såsom tro, att alla våra gärningar behaga Gud.
Ovisshet på denna punkt betecknas av den senare Luther såsom
synd. Då Luther i De servo arbitrio säger, att även om en fri vilja
funnes, skulle han icke vilja ha en sådan — ty hur skulle man
kunna vara viss om frälsningen, ifall denna berodde på vår egen
vacklande vilja? — synes han inta en helt annan ståndpunkt än i
utläggningen av romarbrevet 1515—16.
Det skulle också vara ganska egendomligt, om det för Luther
karakteristiska vore, att trons högsta form är underkastelsen under
vissheten om den egna förtappeisen. På ett helt annat sätt än i
lutherdomen har denna fråga — problemet om 1’amour désinteressé
— sysselsatt katolsk fromhet. Det är notoriskt oriktigt, då Holl
gör gällande, att denna underkastelse för katoliken blott är en
hälsosam övning, medan den för Luther är blodigt allvar.
Såvitt mig bekant saknas från tiden efter 1520 hos Luther
uttalanden, i vilka han framställer resignatio ad infernum såsom något
önskvärt. I anfäktelsen har han själv alltid sökt komma ur
ovissheten om den egna frälsningen. Har han senare någon enda gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
