Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Rudolf Thiel, Den unge Luther (Docent Sigfrid von Engeström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 S 2 GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
sagt, att man skall bemanna sig och acceptera sin förtappelse? Väl
kan han råda till att hålla ut, även där man icke ser någon tröst.
Men detta är möjligt, blott så länge man ännu har kvar en gnista
av tillförsikt till Guds nåd. Om denna tillförsikt helt kväves, är
tron död. Luther uppmanar de anfäktade att hålla fast vid löftet.
När så behagar Gud, skall han då åter förjaga ovisshetens
anfäk-telse. Ett förblivande i den framställes icke som trons högsta
stadium.
Vad som nu anförts synes mig förbjuda satsen, att reformatorn
Luthers åskådning skulle ha fått sitt mest genuina uttryck i
romar-brevskommentaren. En annan sak är, om Luthers senare åskådning
betecknar ett steg tillbaka eller en mindre konsekvent tillämpning
av reformationens grundidé. Ansluter man sig till denna senare
uppfattning, måste man dock grundligt överväga, om ej Staupitz
snarare än Luther bör betecknas såsom reformationens andlige
fader. Det är i hög grad den förres ande, som präglar Luthers
åskådning i romarbrevsföreläsningarna. —
Översättningen är mycket njutbar, men alltför inexakt.
På icke så få ställen har översättaren försummat att se efter,
hur det verkligen står i den text han skulle översätta. I ett
brev-till Leo den X säger sig Luther vara »schüchtern im Geist». Det
är inte precis »nykter i anden» (s. 39). I sammanhanget verkar
det något egendomligt; »jag är i själva verket olärd, nykter i anden
och obildad». Staupitz beskrives av översättaren såsom »en ganska
populär fyrtioåring ... av gammal adel, en furstarnes vän». Det
står hos Thiel, att Staupitz var »ein ziemlich beleibter Vierziger
(korpulent, ej beliebt!) . . . ein Freund des Fürsten» (tydligen vän
till Fredrik den vise) (s. 163). — Luthers vackra replik, då han
kallats till förhör inför Cajetanus och tillfrågades, vart han ville fly,
om hans furste ej grep till vapen för hans skull: i>unterm Himmel»
återger översättaren: ’»till himlen» (s. 46). Det mest fatala
förbiseendet har skett vid återgivandet av Luthers ryktbara svar inför
riksdagen i Worms. Översättaren låter Luther säga, att han skall
ge ett svar, som »har näbbar och klor». I verkligheten yttrade
Luther, att han skulle ge ett svar, »die weder Horner noch Zähne
hat» d. v. s. ett rättframt och otvetydigt svar (s. 122). -—- Något
överraskande är det också att finna, att Josua skall ha fört krig
mot »Ajas folk» (s. 55). På ett ställe har översättaren satt in
Tetzel, där originalet har Eck etc. I beskrivningen av
disputatio-nen i Leipzig skriver Thiel: »Nun muss man noch einmal eine
Rede hören vom Professor für klassische Litteratur, die eigentlich
ein Knabe hätte halten sollen und worin der Professor jetzt sehr
komisch immer wieder seine Kindlichkeit betont.» Den komiska
effekten uppkom således därigenom, att professorn upprepade gånger
vid uppläsningen av det för en gosse avsedda talet betonar sin
späda ålder. Översättaren skriver: »Ännu en gång måste man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
